Saarloos wolfhond

Stolt och självständig familjehund med ett vilt utseende

Grå Saarloos wolfhond i snön

Saarloos wolfhond må likna en varg utseendemässigt - men till sättet är den en lojal följeslagare med stark flockinstinkt som hellre flyr än fäktar

Bild av Claudia Schröder

Mankhöjd: 65-75 cm för hanar, 60-70 cm för tikar

Vikt: 30-45 kg för både hanar och tikar

Livslängd: 10-12 år

Aktivitetsnivå: Hög

Pälsvård: Lite

Sjukdomar: Ögonsjukdomar, höftledsdysplasi

Trivs i lägenhet: Ja

Barnvänlig: Ja

Lätt att träna: Nej

Nybörjarhund: Nej

Övrigt: Saarloos wolfhond är den hundras som har mest varg i sig - upp till 33% av arvsanlaget

Saarloos wolfhonds historia

Saarloos wolfhond har sitt ursprung i Nederländerna på 1930-talet.

Rasens upphovsman var Leendert Saarloos från Dordrecht, en skeppskock med stort djurintresse. Han hade redan experimenterat med att korsa t ex. tam- och vildduvor samt harar och kaniner när han kom på idén att korsa den tyska Schäfern med europeisk varg.

Saarloos menade att de flesta hunduppfödare lade för stort fokus på utseende. Han ville skapa en självsäker brukshund som kunde användas inom polisväsendet. Schäferhunden ansåg han vara alltför nervös till sättet för att bli en riktigt utmärkt polishund.

Genom att blanda i vargblod trodde Saarloos att han skulle kunna återinföra det vilda i Schäfern, något han ansåg saknades.

Den första parningen skedde mellan den tyska Schäfern Gerard von Transrhenum och varginnan Fleur. Därefter blandade Saarloos successivt i mer Schäfer så att den blandning han var nöjd med var 75% Schäfer och 25% varg.

Tyvärr hade Saarloos tänkt lite fel - istället för att göra den Europeiska Varghunden (som han kallade sin blandning) modigare och mer självsäker blev den istället känslig och skygg. Vilda vargar är nämligen skygga djur som undviker konflikter om de kan.

Det visade sig därför att Varghunden inte alls lämpade sig som den polishund han sett i sina visioner.

Däremot var den Europeiska Varghunden utmärkt som bl a. ledarhund för blinda. Av den anledningen startade Saarloos en skola för blindhundar. Målet var att varje blind person skulle få tillgång till en gratis ledarhund.

Han riktade också om aveln till att skapa en mer homogen hund både vad gällde karaktärsdrag och utseende. Målet var att få hundrasen erkänd av den Nederländska Kennelklubben - något han försökte redan år 1942. Kennelklubben avslog dock hans begäran.

Efter Leendert Saarloos död år 1969 döptes rasen postumt efter honom - Europeisk Varghund blev till Saarloos wolfhond (nederländska för "Saarloos varghund").

Nederländerna och Belgien - två skilda avelsmål

Avelsarbetet fortsatte. Några eldsjälar gjorde sitt bästa för att förverkliga Saarloos vision och hans mål att få rasen officiellt erkänd. Detta lyckades man med 1975 och ett par år senare erkände även FCI hundrasen.

Ungefär samtidigt bildades Nederländska föreningen för Saarloos wolfhond, vilken kom att bli drivande i den fortsatta aveln.

Föreningen jobbade med att successivt blanda in andra hundraser i varghunden för att på så sätt hålla nere inavelsgraden och arbeta mot de karaktärsdrag och det temperament som Saarloos var ute efter.

Några av de raser som förekommit i avelsarbetet är:

De personer som inte höll med föreningens avelsriktlinjer blev utkastade och bildade istället Leendert Saarloos stiftelse som senare blev en del av Belgiska Saarloos wolfhondföreningen.

I Belgien ville man bevara den ursprungliga varghunden som den var på Saarloos tid. Därför satsade man endast på avel med rena Saarloos wolfhond men såg till att hålla inavelsgraden så låg som möjligt.

Rasen har fortsatt mycket vargblod i sig - upp till en tredjedel av hundrasens genom kommer ifrån vargen. Det kan jämföras med Tjeckoslovakisk varghund som endast har 11-12% vargblod.

Idag används Saarloos wolfhond framförallt som ren sällskapshund.

Personlighet och temperament

Saarloos wolfhond är så långt ifrån den stereotypiska vargen man kan komma. Hundrasen är mycket mild i humöret och känslig för sin ägares sinnesstämning.

Den blir orolig om den lämnas ensam under lång tid. Allra helst vill den vara som en skugga som troget följer efter husse och matte. Rasen leker gärna och ofta men på sina egna villkor.

Saarloos wolfhond har en mycket stark flockinstinkt som även sträcker sig till de mindre i familjen.

Den älskar barn och är mycket snäll mot dessa. Man bör dock ändå komma ihåg att det är en stor hund som kan knuffa omkull eller kliva på mindre barn, så den bör aldrig lämnas ensam tillsammans med dessa.

Varghunden är aldrig aggressiv utan drar sig undan från konflikter. Det är en mycket tyst ras som sällan skäller. Därmed är den en ganska dålig vakthund.

Inomhus är den lugn och tyst så länge den får sin dagliga motion, så den kan bo i lägenhet. Däremot är det olämpligt att bo mitt i city. Varghunden kräver nämligen mycket utevistelse, framförallt i naturen dit dess vargblod driver den. Minst en långpromenad om dagen krävs för att hålla sin Saarloos wolfhond lycklig.

Hundrasen är svår att träna, till stora delar pga. dess envishet och självständighet. Varghunden vill inte bli tillsagd att göra saker denne inte vill och kommer att ignorera en oerfaren hundägare.

Tidig träning och ett starkt ledarskap fixar vardagslydnaden. Men Saarloos wolfhond blir sällan någon expert på t ex. rallylydnad och känner inget behov av att behaga människor. Det är den för stolt för.

Saarloos wolfhonds utseende

Saarloos wolfhond är en stor hundras med en lätt rektangulär och smidig kroppsbyggnad. Benen är långa och muskulösa. Öronen är stora ståndöron som ger ett alert intryck. Ögonen är mandelformade och gula eller bruna till färgen. Svansen är lång och buskig och bärs hängande eller med en lätt böj.

Pälsen består av tät underull samt väderavisande täckhår. Saarloos wolfhond är en av få hundraser som uppvisar stor skillnad mellan vinterpäls och sommarpäls.

Vinterpälsen är tjock och ullig. Underullen dominerar och bildar en tydlig krage runt halsen. Sommarpälsen består istället mestadels av tunt täckhår som ger hunden ett rangligare utseende.

Flera färger förekommer:

  • Varggrå
  • Viltbrun
  • Svart
  • Cremefärgad
  • Vit

Hos viltbruna individer ska nosen vara leverbrun. Alla andra färger ska ha en svart nos.

Pälsen ska också vara täckt av schatteringar - ljusare och mörkare partier. Dessutom ska Saarloos wolfhond vara vargtecknad, dvs. uppvisa ljusare partier på hals och i ansikte, inklusive tydliga ögonbryn, samt på insidan av buk, ben och svans.

Varghunden fäller genomsnittligt mycket. Pälsvården är enkel och består av regelbunden genomborstning, framförallt för att få bort lösa pälsstrån. Hunden badas endast vid behov.

Hälsa och sjukdom

Degenerativ myelopati är en neurologisk sjukdom där förändringar i ryggmärgen leder till muskelsvaghet. Först blir bakbenen svaga och svåra att koordinera. När sjukdomen sedan förvärras leder den med tiden till total paralys och sedermera döden.

Sjukdomen förekommer hos Schäfer och därmed också hos ett okänt antal Saarloos wolfhonds.

Hundrasen drabbas emellanåt också av epilepsi - en överstimulering av nervceller i hjärnan som leder till krampanfall. Anfallen kan ta sig uttryck som ett paddlande med tassarna, huvudskakningar eller konvulsioner i hela kroppen. Ofta tuggar hunden också fradga och den kan kissa på sig.

När Saarloos wolfhond inte har epilepsianfall beter den sig helt normalt. Den kan i de allra flesta fall leva ett gott liv med hjälp av medicinering.

Diverse ögonsjukdomar förekommer hos rasen.

Grå starr är en relativt vanlig åkomma som kan vara antingen medfödd eller uppkomma vid hög ålder. Sjukdomen innebär en förgrumling av ögats lins som bl a. kan leda till ljuskänslighet.

PRA - progressiv retinal atrofi - är en ögonsjukdom som Saarloos wolfhond dras med.

Hos många andra hundraser har man hittat genen som ger upphov till sjukdomen och således kunnat avla bort den. Tyvärr har så inte skett med rasen utan det är fortfarande ett mysterium vilken gen som ligger bakom PRA, vilket innebär att det fortsatt är en hyfsat vanlig åkomma.

PRA innebär nedsatt syn. Ofta försvinner mörkerseendet först, varför det kan vara svårt att upptäcka sjukdomen i tidigt skede. Sedan blir även den vanliga synen sämre och med tiden leder PRA ofta till blindhet. Men förloppet är ofta långsamt - många hundar hinner avlida av hög ålder innan de blir helt blinda.

Rasen har tidigare haft problem med hypofysär dvärgväxt. Man har dock mer eller mindre lyckats avla bort detta genom att DNA-testa avelshundar.

Liksom många andra hundraser i samma storlek drabbas Saarloos wolfhond ofta av höftleds- och armbågsdysplasi.

Passande aktiviteter för Saarloos wolfhond

Saarloos wolfhond är ingen bra kandidat för hundsport. Rasens självständiga natur och inneboende stolthet gör att lydnad sällan går hem.

En del ägare har lyckats med agility men de tillhör minoriteten. Om du är passionerad agilityfantast så testa gärna ändå - alla hundar är individer och även om rasen generellt inte lyckas särskilt bra i sporten finns alltid undantag!

De allra flesta Saarloos wolfhonds nöjer sig gott med friluftsliv. Långpromenader, vandringar och joggingturer är aktiviteter som hunden gärna hänger med på. En del individer tycker också om att simma.

Lekfulla aktiviteter som frisbee går också hem hos de flesta varghundar.