Rhodesian Ridgeback

En modig äventyrskamrat som gärna följer med på långtur

Rhodesian Ridgebacks historia

Rhodesian Ridgeback är en hundras med en lång och tidvis mystisk historia. Bl a. är den känd för att ha använts i lejonjakt.

Den härstammar från ståndaktiga och modiga jakthundar i södra Afrika. Dessa användes av de sk. hottentotterna för att jaga all typ av vilt och kännetecknades av en "ås" av päls som växte mothårs på ryggen.

Ridge betyder just "ås" på engelska. Rhodesian kommer av namnet på landet Rhodesia, ungefär nuvarande Zimbabwe, där många av dessa hundar levde.

Under européernas expansion i Afrika under 1600-1800-talet tog man med sig europeiska hundraser som t ex. Grand Danois och Blodhund.

Dessa korsades sedermera med den ursprungliga afrikanska jakthunden och bildade grunden till den nya rasen av modiga och orädda jakthundar.

Missionären Charles Helm (känd för att ha varit rådgivare åt Matabelelands kung Lobengula) blev förälskad i den åsryggade jakthunden.

Han skaffade sig två tikar och påbörjade avelsarbetet av det som skulle bli den moderna Rhodesian Ridgeback.

Charles Helms tikar parades med vakthundar som tillhörde Cornelis van Rooijen, en erfaren jägare som Helm kände sedan tidigare. De första valpkullarna var gråaktiga i pälsen men efter några generationer kom den karakteristiska rödaktiga pälsen att bli dominant.

De följande 35 åren utgjorde Rhodesian Ridgeback-hundar från van Rooyens uppfödning grunden till den hundkennel som fokuserade på storviltsjakt.

Hundarna används inte bara till jakt på lejon utan även till andra kraftfulla byten som björnar, bufflar och babianer.

Personlighet och temperament

Rhodesian Ridgeback är en intelligent och känslig hund som kräver mjuka metoder i sin uppfostran.

Den stannar länge i valp- och unghundsstadiet trots att kroppen är färdigvuxen - det kan därför vara lätt att blanda ihop valpighet med olydnad.

Tvärtom är Rhodesian Ridgebeack en lättränad ras som gärna lär sig tricks och kommandon - kanske någonting att imponera med under familjefesten!

Rasen är skygg, men inte aggressiv, runt främlingar. Det krävs tidig och konsekvent socialisering för att få lejonhunden att känna sig trygg i ovana situationer.

Ridgebacken är benägen att utveckla rädslor för en eller flera saker. T ex. bilar, mopeder eller vissa människor.

Att träna bort rädslan kräver såväl tid som tålamod vilket är varför rasen inte rekommenderas till oerfarna hundägare.

Om du ändå känner att du vill ha just den här hundrasen bör du kontakta en hundinstruktör eller hundcoach för vägledning och träning.

Rhodesian Ridgeback fungerar bra i barnfamilj eftersom den är försiktig och lugn runt såväl små som stora barn. Dess storlek kan dock ibland ställa till problem så det gäller att vara lite försiktig vid lek och aldrig lämna små barn och en hund obevakade.

Den Afrikanska Lejonhunden har fortsatt mycket jakt- och vaktinstinkt i sig. Den bör hållas kopplad i naturen och där man vet att det finns katter och andra smådjur.

Trots detta är den oftast tyst och lugn inomhus så länge den får den motion som krävs. Rasen kan därför utan problem bo i lägenhet eller radhus.

En Rhodesian Ridgeback kräver mycket motion. Det är därför viktigt att ägaren har intresse av friluftsliv och är villig att ta med sig hunden på långa vandringsturer.

Hunden följer också gärna med på cykel- eller joggingturen och bör tröttas ut varje dag.

Idag används rasen huvudsakligen som sällskapshund, men en del väljer att ha Rhodesian Ridgeback som jakthund. Då är det framförallt till eftersök och som ställande hund i jakt på storvilt som hjortdjur och vildsvin.

Rhodesian Ridgebackens utseende

Rhodesian Ridgeback är en stor och muskulös ras med en stark och smidig kropp.

Kroppen ska ge ett intryck av snabbhet och uthållighet; ett arv från dess ursprungliga användningsområde som jakthund på Afrikas savanner.

Den ideala mankhöjden är 63-69 cm för hanar och 61-66 cm för tikar. Hundrasen kan i undantagsfall bli så stor som 74 cm i mankhöjd.

Idealvikten för Rhodesian Ridgeback ligger på omkring 32-36.5 kg. Större individer på upp till 45 kg förekommer, framförallt i USA.

Kroppsformen är lätt kvadratisk med långa, starka ben och en djup bröstkorg. Huvudet är lätt avlångt och nosen ska vara ungefär lika lång som skallen.

Ögonen är runda och mörkbruna eller bärnstensgula beroende på pälsfärg. Nosen är svart eller leverbrun, även det i enlighet med pälsen. De medelstora öronen ska vara högt uppsatta på huvudet och bärs hängande tätt längs sidan av skallen.

Färgmässigt är lejonhundens päls alltid någon nyans av rött: från ljust vetefärgad till rostbrun. Små mängder av vit och svart päls får förekomma, likaså en svart mask i ansiktet.

Pälsen är kort och slät men får inte vara för mjuk.

Rhodesian Ridgeback fäller ytterst lite päls och behöver heller knappt någon pälsvård.

Det viktigaste kännetecknet hos Rhodesian Ridgeback är ridgen - den ås av päls som växer åt motsatt håll. Åsen ska följa ryggradens kontur och börjar strax under skulderbladen och avslutas en bit innan svansroten.

Bredden på pälsåsen varierar och kan vara upp till 5 cm på det bredaste stället.

Hälsa och sjukdom

Rhodesian Ridgeback är en relativt frisk ras, och drabbas framförallt av samma sjukdomar och besvär som andra storvuxna raser.

Höftleds- och armbågsdysplasi förekommer hos ungefär var tjugonde Rhodesian Ridgeback. Besvären är nästan alltid lindriga och den drabbade lejonhunden kan oftast leva ett helt vanligt liv.

Diverse allergier förekommer också relativt ofta. Då gäller det framförallt klåda i huden. Rasen är ungefär tre gånger så benägen som genomsnittshunden att söka veterinärvård för allergiska besvär.

Hypotyreos är vanligt

Sköldkörtelsjukdomar - framförallt hypotyreos som innebär nedsatt sköldkörtelfunktion - förekommer relativt ofta hos rasen.

De vanligaste symptomen är viktuppgång, trötthet och håravfall.

Hypotyreos kan dock enkelt behandlas med medicin och en välmedicinerad Rhodesian Ridgeback förväntas ha samma livslängd och livskvalitet som friska individer.

Dermoid sinus hos Rhodesian Ridgeback

Den vanligaste rassjukdomen som förekommer är dermoid sinus, en neuraltubsdefekt som utvecklas under fosterstadiet.

Sjukdomen är ärftlig och recessiv. Det betyder att en Rhodesian Ridgeback bara kan utveckla dermoid sinus om båda föräldrarna bär på en defekt gen.

Vid en normal fosterutveckling avgränsas ryggraden från den överliggande huden. Men hos så många som 10% av alla Rhodesian Ridgebackvalpar förblir en kanal mellan ryggrad och hud helt eller delvis öppen.

Dermoid sinus är mycket allvarligt då det finns stor risk att den oskyddade delen av ryggmärgen skadas. Ibland kan tillståndet botas med operation, men tyvärr är det inte alltid möjligt och många valpar blir istället avlivade strax efter födseln.

Hundar som bär på genen för dermoid sinus ska inte användas i avel och bör steriliseras.

En studie från 1996 visade att tillskott av folsyra - eller en diet rik på folsyra - kraftigt minskade risken för utvecklingen av dermoid sinus under fosterstadiet. Trots det finns det idag inga rekommendationer om att ge tillskott till dräktiga Rhodesian Ridgeback-tikar.

Passande aktiviteter för Rhodesian Ridgeback

Rhodesian Ridgeback är en aktiv hund som älskar fysisk stimulans.

Nosework, spårning och sök, eller diverse hundsporter går alltid hem. Huvudsaken är att din Rhodesian Ridgeback får använda kropp och nos.

Hundrasen vill gärna tröttas ut helt några dagar i veckan, men kräver måttligt med motion även under lugnare dagar.

En del individer gör mycket bra ifrån sig i rallylydnad och agility.

De individer som går bra ihop med andra hundar kan med fördel testa den relativt nya sporten flyball. Då måste din Rhodesian Ridgeback samarbeta med andra hundar och ta sig fram över en enklare hinderbana under tidspress.

Specialklubben Rhodesian Ridgeback Sverige har flera lokalföreningar som anordnar aktiviteter för såväl ägare som hund.