Blodhund

Vänlig, blyg och envis

Blodhund i snön

Blodhund - en spårhund med stolta anor

Bild av Anka Friedrich

Mankhöjd: 64-72 för hanar, 58-66 cm för tikar

Vikt: 46-54 kg för hanar, 40-48 kg för tikar

Livslängd: 7-12 år

Aktivitetsnivå: Låg

Pälsvård: Lite

Sjukdomar: Ögon- och hudåkommor, magomvridning

Trivs i lägenhet: Nej

Barnvänlig: Ja

Lätt att träna: Nej

Nybörjarhund: Ja

Övrigt: Dreglar och fäller i tidvis extrema mängder

Blodhundens historia

Blodhunden är en gammal ras som tros ha uppstått någonstans i Ardennerna i dagens Belgien.

Redan under 1000-talet födde munkarna i klostret Saint-Hubert upp spårhundar som antas vara förfäder till den moderna Blodhunden.

Hundarna var svarta i färgen, långsamma och bättre på att spåra än att jaga.

Av denna anledning var Saint-Huberts hundras varken högaktad eller populär bland den belgiska och franska adeln. Den uppskattades dock av normanderna i norra Frankrike, som omkring 1100-talet introducerade rasen i dåtidens England.

Därefter utvecklades den moderna Blodhunden från den äldre Saint-Huberthunden och rasen etablerades snabbt i landet.

Blodhunden blev förstahandsvalet för allt som krävde bra luktsinne - redan i 1300-talets Skottland användes hunden till att söka reda på saknade personer samt tjuvar och andra gäringsmän.

Under medeltiden användes Blodhunden dessutom som en sk. limer - en hund som spårade upp vilt såsom hjortar och vildsvin på förhand. När limern hittat det område som viltet befann sig i tog andra, snabbare jakthundar över och inledde själva jakten.

Blodhunden var så uppskattad som limer att den fick vara med och smaka på de bästa delarna av bytet, trots att den strikt talat inte var med och fällde det.

När fokus skiftade från hjortjakt till rävjakt blev Blodhunden allt mindre populär i England.

Istället återimporterades rasen till Frankrike, där man ville försöka återskapa den då utdöda Saint-Huberthunden. Mycket av den ursprungliga hundens utseende gick förlorat, men fransmännen lyckades i varje fall bevara rasens mentalitet och utomordentliga spårförmåga.

Blodhunden, i dess moderna form, spreds sedermera till de flesta länder och kontinenter även om den aldrig blev särskilt populär någonstans. Störst framgång hade den i USA, där den sedan 1800-talet använts till att spåra upp såväl gärningsmän som saknade personer och den var länge den föredragna rasen i det amerikanska rättsväsendet.

I dag är blodhunden framförallt en sällskapshund även om den i vissa fall fortfarande används till sökarbete.

Personlighet och temperament

Om det är en sak Blodhunden är så är det envis. Rasen är förvisso mycket intelligent men är inte särskilt intresserad av att lära sig nya kommandon. När hunden bestämt sig för att göra en sak - ofta nosa efter spår - finns det ingen person eller sak som kan få den på andra tankar.

Trots sin storlek är rasen en av de vänligaste och tålmodigaste hundar man kan få tag i. Blodhunden är mycket snäll mot barn och låter dem tålmodigt klättra på den och dra den i öronen.

Rasen är inte aggressiv mot vare sig människor eller djur. Däremot är den ofta blyg när den möter främmande hundar eller personer, och kan dra sig undan eller sjunka ihop. Den måste få socialiseras i sin egen takt för att inte bli skrämd och stressad.

På grund av rasens envishet och självständighet är det viktigt att den inte får springa lös i naturen. Får Blodhunden väl upp ett spår så kan den outtröttligt söka i flera timmar och varken hör eller bryr sig om när husse eller matte kallar på den.

Av samma anledning måste hunden hållas i en inhägnad trädgård som den inte kan rymma ifrån. Det har hänt att envisa Blodhundar gått rätt ut i kraftig trafik eller försvunnit in i skogar när de följt sin nos.

Man bör också ha i åtanke att rasen inte passar som ensamhund. Den är ett flockdjur och vill gärna bo med minst en till hund, oavsett ras.

Blodhundens utseende

Rasen är storväxt med sina 64-72 cm för hanar och en vikt på närmare 50 kg. Kroppen är kraftig och muskulös medan halsen är lång. Öronen är långa och tunna och ögonfärgen varierar från hasselnötsbrun till bärnstensgul.

Nacken och huvudet är täckt av löst hängande skinn som bildar en tratt när Blodhunden nosar. Detta hjälper hunden med att koncentrera doftämnen i nosen och därmed underlätta spårning.

Tre färger är godkända för rasen:

  • Svart och tan
  • Lever och tan
  • Helröd (egentligen enbart tan)

Såväl svart och tan- som lever och tan-färgade Blodhundar kan ha sin mörkare pälsfärg i form av antingen en sadel - som täcker delar av ryggen - eller en sk. blanket eller filt där den mörka färgen dominerar. I det sistnämnda fallet är det endast undersida, ben och ansikte som är tan-färgade.

Röd pälsfärg innebär egentligen avsaknad av sadel och filt, men man kan ändå se huruvida den röda Blodhunden bär på svart eller leverfärgat anlag. Om nosen, ögonkanten och trampdynorna är leverfärgade, bär hunden även på det anlaget; i övriga fall är anlaget svart.

Vit täckning förekommer ibland på bröst eller tassar. Så länge det är små fläckar är det godkänt enligt rasstandarden.

Trots att pälsen är kort så fäller Blodhunden ofta och mycket. I kombination med rasens tendens att dregla passar hunden inte pedantiska städfantaster.

Vill man ha en Blodhund gäller det att vara lättsam och ha glimten i ögat och inte ta för allvarligt på den oreda rasen kan ställa till med.

Hälsa och sjukdom

Blodhunden är benägen att dra på sig diverse gastrointestinala sjukdomar. Den värsta av dessa är magomvridning som kan bli livshotande, och som också är den drivande dödsorsaken hos rasen.

Omkring var tredje Blodhund dör av magomvridning.

Cancer förekommer i ungefär samma utsträckning som hos andra raser.

Men Blodhundar drabbas i en tidigare ålder jämfört med de flesta andra hundar, så det gäller att vara uppmärksam på symptom som kan tyda på cancer även om hunden är ung.

Medianåldern för en Blodhund ligger på endast 7 år, vilket gör rasen till en av de mest kortlivade. Med det sagt så kan rasen ibland leva upp till 12 år om den har tur med hälsan.

Som en konsekvens av den lösa, rynkiga pälsen drabbas rasen ofta av hudåkommor. De långa öronen är speciellt utsatta för detta och bör inspekteras regelbundet.

Dessutom är ögonproblem vanligt - ögonlocken kan vara inåt- eller utåtvikta, vilket irriterar ögonen och kan torka ut dem. Ibland drabbas hunden av körsbärsöga - cherry eye - vilket innebär framfall av tårkörteln.

I mindre utsträckning förekommer epilepsi.

Passande aktiviteter för Blodhund

Blodhundens passion är att spåra, och det bör den också få göra för att kunna leva ett gott liv.

Det är inte nödvändigt att gå med i en spårklubb om man inte själv är intresserad av detta. Alla lukter kan spåras och rasen uppskattar långa skogspromenader i sakta mak där den får fånga upp diverse lukter och sedan följa dessa under lång tid.

Rasen trivs också med att få gå i en inhägnad trädgård där den får nosa fritt utan att riskera att skadas.

Rallylydnad, agility och andra aktiviteter som ställer krav på lydnad och samarbetsförmåga går i de flesta fall bort. Blodhunden är för envis och självständig för att ha framgång i eller ens intresse av dessa.