Bullterrier

En envis clown med trubbig nos som älskar stoj och stim

Bullterrierns historia

Bullterrier är en brittisk ras som har existerat i sin nuvarande form i knappt 100 år.

Den härstammar från den nu utdöda hundrasen bull and terrier som i sin tur var en korsning mellan framförallt Old English Bulldog och Black and Tan terrier.

Bull and terrier användes dels till jakt på råttor och andra skadedjur. Dels blev den tyvärr nyttjad som kamphund gentemot såväl andra hundar som olika typer av djur. Tack och lov förbjöds djurhetsning år 1835, även om hundslagsmål var vanligt förekommande ända fram till 1911.

Eftersom aveln av bull and terrier fokuserade på hundrasens brukskvaliteter fanns det inte någon rasstandard. Olika individer kunde därför se vitt skilda ut trots att de tillhörde samma ras.

Under slutet av 1800-talet ökade intresset för renrasiga hundar och man sökte skapa en rasstandard för bull and terrier.

Men då det var så pass stora skillnader inom rasen visade det sig vara omöjligt och istället bildades två nya raser: Staffordshire Bullterrier och den älskade, trubbnosiga engelska Bullterriern.

James Hinks - Bullterrierns fader

I mitten av 1800-talet påbörjade den kände hunduppfödaren James Hinks (1829-1878) arbetet med att utforma den nya rasen Bullterrier. Efter hans död tog den äldste sonen över och Hinks vision har därmed spelat stor roll även i mer moderna tider.

Hinks var ute efter att skapa en hundras med säreget utseende - mer specifikt ville han avla fram en annorlunda huvudform och mer eleganta ben jämfört med den ursprungliga bull and terrier.

Målet var att skapa en charmant kamrat till den tidens gentlemän. En hundras som var modig men inte aggressiv, och som kunde liknas vid en "vit riddare".

Han använde till en början sin egen Bulldogg, "Old Madman", i aveln, tillsammans med tikar av den utdöda vita terriern (förfader till små jaktterriers som t ex. Jack Russell Terrier). Senare blandade han även in andra raser som b la. Greyhound, Borzoi och Dalmatiner för att få till det speciella utseende han var ute efter.

De första Bullterrierna var helvita eftersom det ansågs vara mer elegant än flerfärgade hundar. Men då helvita hundar ofta drabbas av hälsoproblem som dövhet, valde man senare att avla fram fler färger. Detta gjordes bl a. genom att blanda in små mängder Staffordshire Bullterrier.

Det var inte enbart utseendet som förändrades under avelsarbetet. Den före detta kamphundens temperament gick från att vara eldigt och hetsigt till milt och kärleksfullt.

Den ettriga bull and terriern blev istället en älskad familjehund som var speciellt bra med barn. Många kändisar har ägt rasen, t ex. president Roosevelt och Eric Clapton.

Kända Bullterriers

Patsy Ann - den skeppsälskande Bullterriern som agerade värdinna

I Alaskas huvudstad, Juneau, står en bronsstaty vid hamnen. Hunden som är avbildad var en Bullterrier vid namn Patsy Ann - en av 1930-talets mest kända hundar. Hon påstås ha blivit fotograferad oftare än Rin Tin Tin, den skådespelande Schäfern.

Patsy Ann (1929-1942) var helvit och döv, men kunde ändå känna på sig när skepp var i annalkande. Varje gång någon lade till i hamnen, satt hon där och väntade för att sedan hälsa besökarna välkomna med svansvift och slickningar.

Hon visste inte bara när det var ett skepp på ingång - hon kunde också intuitivt känna på sig exakt vilken kaj det lade till vid.

Denna i det närmaste övernaturliga förmåga demonstrerade hon för en stor skara människor, när dessa stod och väntade på ett inkommande fartyg som var väntat att lägga till vid en viss kaj.

Informationen människorna hade fått var fel, vilket Patsy Ann kände på sig. Hon slängde en lång, kanske något överlägsen, blick på folkskaran och tassade sedan iväg till rätt kaj. Där blev hon - som alltid - den första att hälsa de nya besökarna välkomna.

Strikt talat ägdes Patsy Ann av paret Kaser, med vilka hon flyttade till Alaska från Oregon, men hon var en fritänkande hund som inte nöjde sig med att vara instängd i en trädgård.

Istället vandrade hon omkring i hela staden och sysslade med de äventyr hon själv hittade på. Bl a. tyckte hon om att dyka i Gastineau-kanalen, även vintertid, till den grad att hon till sist drabbades av artros pga. det kalla vattnet.

Bullterriern var en ständigt återkommande gäst hos stadens alla barer och restauranger, och hon spenderade mycket tid i Longshoreman's Hall, där många hamnarbetare samlades. Där brukade hon också sova på nätterna, omgiven av andra skeppsentusiaster.

Patsy Ann somnade in lugnt och naturligt natten den 30:e mars 1942, som vanligt omgiven av sina vänner. Dagen efter sänktes hennes kista ner i Gastineau-kanalen som hon ju älskade så mycket, medan en stor skara människor sörjde henne och tog avsked.

Drygt 50 år senare samlade den lokala föreningen The Friends of Patsy Ann in tillräckligt med pengar för att beställa en bronsstaty i hennes ära.

Statyn, som tillverkades av den Bullterrierälskande Anna Burke Harris, fångade hennes karakteristiska hängande öron, intensiva blick och inte minst hennes något korpulenta figur - såväl skeppskockar som butiksägare brukade smyga åt Patsy Ann godbitar.

Under tillverkningsprocessen tillsatte Harris pälsstrån som samlats in från hundar världen över. Detta skulle symbolisera den ovillkorliga kärlek och vänskap som hundar visar oss människor.

Den 3:e juli 1992 avtäcktes statyn av Patsy Ann (vilken till hennes minne fått färdats delvis via skepp) på hamnområdet i Juneau. Där sitter hon än idag och hälsar alla besökare välkomna precis som hon gjorde under sitt korta men spännande liv 80 år tidigare.

Willie - den lilla generalen

George S. Patton är känd som USA:s främste general. I en omröstning år 2005 vann han över andra kända generaler såsom George Washington och Robert E. Lee.

Patton gjorde sig känd under Andra Världskriget, då han till stor del låg bakom USA:s framgångar i såväl Nordafrika som Italien och Belgien.

Han var känd för sitt eldiga humör och sin förmåga att komma på de mest kreativa svordomar. Men trots Pattons skräckinjagande image hade han en svag punkt - djur.

Generalen var en känd hundälskare, och framförallt var han förtjust i rasen Bullterrier. Han hade tidigare haft en Bullterrier vid namn Tank, och när han våren 1944 anlände i England gick han direkt på jakt efter en rasren hund att hålla honom sällskap under resten av krigstiden.

Där fick han tag i Willie - en hund vars tidigare ägare, en RAF-pilot, nyligen dräpts i kriget.

Willie var döpt efter ett barn som Patton mötte under Den stora depressionen, och som han bjöd in på en grillfest. Det svältfödda barnet glufsade snabbt och tacksamt i sig maten och Patton glömde aldrig händelsen. Barnets namn var Willie Whiffle - och därför fick den utsvultna, herrelösa Bullterriern dela hans namn.

Även Bullterriern Willie gick från utmagrad och halvdöd till en hälsosam vikt - mycket tack vare att generalen själv lät honom delta under alla måltider och smusslade till honom godbitar direkt från sin tallrik.

General Patton och Willie förälskade sig direkt i varandra. Terriern var alltid vid hans sida, även under allvarliga krigsråd och bataljer. De sov tillsammans i Pattons skåpbil och han såg till att täcka över bilens trappsteg av metall med trä för att skydda Willies tassar och klor.

Liksom de flesta Bullterriers var Willie mycket påhittig och busig. Han ska ha orsakat mycket uppståndelse under sin tid i armén. Bl. a. påstås han ha stulit general Pattons pistolbälte, vilket åtföljdes av en komisk jakt med generalen paniskt springande efter den vita hunden.

När president Eisenhower besökte Pattons högkvarter i Nancy, Frankrike, tog han med sig sin Skotska terrier Telek.

Tyvärr gick inte Willie och Telek särskilt bra ihop och de drabbade samman mitt under en middagsbjudning. Eftersom presidenten var där som gäst, erbjöd han sig att stänga ute Telek från rummet, men generalen sa ifrån och skickade istället ut Willie som straff.

"Telek har högre rang än Willie. Han får stanna på sitt rum under husarrest. Detta är arméns protokol." Så lär Patton ha sagt och så blev det också med saken.

Willie och Patton hade en händelserik men tyvärr alltför kort tid tillsammans. Generalen dog i en bilolycka i Tyskland året efter att han adopterat sin nya vän.

Efter hans död skickades Willie till USA tillsammans med generalens ägodelar och han fick leva ut resten av sitt liv hos Pattons familj. Det sägs att Willie sörjde sin husse i flera månader - så starkt var deras band.

Personlighet och temperament

Bullterrier är en av de bästa hundraserna för barnfamiljer. Terriern älskar att leka och springa omkring men är också mild och försiktig runt barn.

Rasen är känd för att vara clownaktig och påhittig. Den vill gärna stå i centrum och drar sig inte för att visa upp sina cirkuskonster eller orsaka kalabalik - t ex. genom att stjäla ägarens skor.

Som många andra Terriers har den ett stort aktivitetsbehov för att må bra. Det behöver inte röra sig om hundsporter utan apport eller lek kan räcka. Därutöver behöver den minst en timmes promenad om dagen.

Man brukar säga att rasen är svårtränad eftersom Bullterrier är både envis, självständig och spontan - en kombination som är särskilt svår för ovana hundägare.

Det är förvisso svårt, men inte omöjligt, att träna rasen - den saknar inte intelligens även om den hellre använder den till galna upptåg än att lära sig kommandon.

Vill man träna sin Bullterrier gäller det alltså att göra det på hundens egna villkor. Det är viktigt att hålla sessionerna roliga och varierande så att hunden inte tappar intresset.

Det är framförallt rasens höga energi och aktiveringsbehov som gör att den generellt inte trivs i lägenhet.

Den kan trivas - men då gäller det att motionera och aktivera sin hund tillräckligt mycket för att hålla den lugn inomhus. Annars älskar rasen att få ströva fritt i trädgården.

Bullterrierns utseende

Bullterrier kommer i två varianter: den normalstora och Miniatyrbullterrier. Förutom storleksskillnaden är de identiska.

Den vanliga Bullterriern är en medelstor hund med en mankhöjd på omkring 50 cm och en vikt på uppemot 30-40 kg. Det finns ingen fastställd övre gräns för vare sig vikt eller höjd, så enstaka individer kan vara större än så.

Miniatyrbullterriern räknas istället som en liten hundras. Med sina 25-36 cm kan den rent höjdmässigt jämföras med en Jack Russell Terrier. Samtidigt är den närmare tre gånger så kraftig som denna.

Det är inte ovanligt att de båda varianterna blandas vid avel och då får man hundar som ligger ungefär mittemellan den stora och miniatyrvarianten.

Båda typerna av Bullterrier är rektangulära med en kraftig och muskulös kropp. Det kännetecknande huvudet ska vara äggformat med en konvex nosrygg och små, triangulära ögon. Benen är starka och eleganta. Öronen ska stå rätt upp och svansen bärs lätt lyft.

Såväl Bullterrier som Miniatyrbullterrier kommer i flera färger:

• Vitt med eller utan enstaka fläckar på huvudet
• Tigrerad (brindle) med eller utan vitt
• Rött
• Trefärgad - vitt, svart och rostrött
• Fawn - ljust orangeaktig färg
• Svart (endast med tigrerad päls)

Ibland förekommer leverfärgade och blå Bullterriers men det är inte färger som godtas i utställningsringen.

Pälsen är kort och glansig med en vacker lyster. Stråna är korta och raka och ligger tätt mot kroppen.

Glädjande för många hundälskare är att Bullterrier har en mycket lättskött päls som inte behöver borstas igenom annat än vid pälsbyte.

Tyvärr har de korta pälsstråna också en förmåga att nåla sig fast på de flesta tyger så en kort, lättskött päls betyder inte nödvändigtvis att man kan strunta i dammsugningen. Klädvårdsrullar är en bra investering om man äger en Bullterrier!

Hälsa och sjukdom

Dövhet förekommer hyfsat ofta hos Bullterrier - framförallt hos helvita individer. Ungefär var sjätte vit Bullterrier lider av dövhet, och 1.3% av alla färgade individer.

En annan vanlig sjukdom är allergi.

Bullterrier kan drabbas av en mängd olika allergier, t ex. födoämnesallergi. Atopisk dermatit - hudinflammation som orsakar klåda - förekommer, liksom nässelutslag.

Miniatyrbullterrier - men inte den normalstora varianten - drabbas ofta av PLL: linsluxation. Ögats lins hamnar ur läge, vilket ökar trycket i ögat och kan orsaka blindhet.

Njursjukdomar relativt vanliga hos Bullterrier

Såväl BTHN - Bull terrier hereditary nephritis - som polycystisk njursjukdom förekommer hos rasen.

Vid BTHN drabbas hunden av inflammation i njurarna. Det skadar vävnaden som sedan tappar sin funktion, vilket kan resultera i blod och protein i urinen. Resultatet är alltid njursvikt av varierande grad.

Eftersom BTHN är en ärftlig sjukdom screenas alla Bullterriers som används i seriös avel. Det har gjort att sjukdomen är tämligen ovanlig i Sverige.

Polycystisk njursjukdom innebär att cystor växer inne i tubulsystemet. Storleken på cystorna varierar kraftigt och kan vara allt från mikroskopiskt små till enorma. När de blir stora nog förstör de kringliggande frisk vävnad, vilket leder till nedsatt njurfunktion.

Symptomen liknar de vid BTHN.

Rasen dras med hjärtsjukdomar

Bullterrier drabbas ibland av hjärtsjukdom. De vanligaste besvären är dysplasi i mitralisklaffen samt aortastenos.

Aortastenos innebär en förträngning av aortaklaffen. Det kan leda till svårigheter att motionera, medvetslöshet vid ansträngning samt hjärtsvikt.

Vid mitralisklaffsdysplasi är vävnaden i mitralisklaffen förändrad. Det påverkar hjärtats pumpförmåga och därmed syresättning och blodtillförsel i resten av kroppen. Lättare mitralissvikt ger inga symptom medan svårare fall med tiden kan leda till hjärtsvikt.

Passande aktiviteter för Bullterrier

Eftersom Bullterrier är en hundras med mycket energi, framförallt de första levnadsåren, tackar den knappast nej till att testa en hundsport eller annan aktivitet.

Men den klarar sig också bra med promenader och lätt jogging om man som ägare inte är speciellt intresserad i hundsporter.

Högintensiva aktiviteter som flyball är utmärkta för att trötta ut en hyperaktiv Bullterrier. Även agility kan fungera - om du lyckas få din "bulle" att lyssna på dina kommandon.

Att spela fotboll eller kasta frisbee går också hem hos det envisa energiknippet.

En del mer ovanliga aktiviteter, som förvisso växt i popularitet de senaste åren, är olika typer av drag och pulling. T ex. kan en fullstor Bullterrier tröttas ut genom att dra däck eller prova på att dra pulka eller cykel.

Bullterrier är alltså en hundras som går med på det mesta så här har du som ägare mycket att säga till om. Om det är någon ny sport du vill prova på kan du testa att ta med din "bulle" - kanske leder det till både bättre kondition och starkare vänskapsband för er båda.