Shiba Inu

Nyfiken, intelligent och självständig

En röd Shiba Inu ute i höstvädret

En röd Shiba Inu njuter av höstvädret

Bild av Jaycee Xie

Mankhöjd: 38.5-41.5 cm för hanar, 35.5-38.5 cm för tikar

Vikt: 10 kg för hanar, 8 kg för tikar

Livslängd: 13-16 år

Aktivitetsnivå: Hög

Pälsvård: Lite

Sjukdomar: Inga rassjukdomar

Trivs i lägenhet: Ja

Barnvänlig: Nej

Lätt att träna: Ja

Nybörjarhund: Nej

Övrigt: Shiba Inu är den minsta av Japans inhemska spetshundar

Shiba Inus historia

Shiba Inu är en gammal hundras som funnits i Japan i över tusen år.

Den användes ursprungligen till jakt på småvilt och fågel, där dess relativt nätta kroppsform i kombination med stark muskulatur underlättade spring och hopp bland klippor och annan svårnavigerad terräng.

Ordet “shiba” betyder småskog eller snår på japanska, och det tros vara den underliggande meningen i rasens namn.

Under Mejirestaurationen år 1866-1869 - den tumultartade tid då Japan tvingades öppna sina gränser för västländerna - importerades många västerländska hundar till Japan.

De jakthundar som importerades började konkurrera ut de inhemska raserna och Shiban var nära att dö ut.

I början av 1900-talet togs initiativ att rädda Shiba Inu och andra japanska raser som var nära att gå förlorade, som t ex. den större spetsen Akita Inu.

De få renrasiga Shibor som fanns kvar i landet dokumenterades och användes i det ambitiösa avelsarbetet.

Rasen var likväl nära att dö ut. Andra världskriget och dess effekter på ekonomin och mattillgång gjorde att avelsarbetet sattes på paus. Dessutom var valpsjuka utbrett under den här tiden och många Shibor dog innan de hanns sättas i avel.

Tre linjer av Shiba Inu lyckades dock överleva:

  • Shinsu Shiba från Nagano-området - en mindre variant av Shiba Inu som dessutom hade tjockare underpäls och en böjd, istället för knorrad, svans
  • San’in Shiba från Shimane och Tottori - en större, helsvart variant som är besläktad med Korean Jindo Dog
  • Mino Shiba från Gifu-prefekturen - en helröd och smalare variant med rektangulära ögon

Dessa tre linjer korsades sedan i olika utsträckning med varandra och bildade den moderna Shiba Inun.

Rasen erkändes i Japan år 1934 och hyllades som ett nationalmonument. Den första Shiban importerades till USA år 1957 där den snabbt ökade i popularitet. År 1992 erkändes rasen officiellt av den Amerikanska Kennelklubben.

Trots att rasen ursprungligen användes till jakt har den sedan dess återkomst framförallt varit en trogen sällskapshund såväl i som utanför Japan.

Rasen ingår enligt FCI i rasgruppen “spetsar och raser av urhundstyp”. Detta betyder att Shiba Inu har förändrats mycket lite sedan sin uppkomst och därmed har kvar stora delar av sitt ursprungliga beteende.

Personlighet och temperament

Det som särskiljer Shiba inu från andra hundraser är dess självständighet och envishet.

Rasen är ingen knähund utan vill ofta vara ifred även om den tolererar att klappas då och då. Den leker gärna för sig själv, utan matte och husse, och är mer än nöjd att tugga på sina leksaker i ett hörn i rummet.

Shiba inu är väldigt kattlik i sitt beteende.

Den är mån om att hålla sig ren och fräsch och tvättar sig ofta med tassen precis som en katt. Likt en katt hoppar den gärna upp på köksbord och bänkar för att kunna titta ut genom fönstret och Shiban har en förkärlek för att trycka ner sig i lådor och kartonger.

Rasen gör också saker på sina egna villkor och är benägen till olydnad.

Trots att Shiban är väldigt intelligent tycker den inte om att vara människor till lags. Den tänjer ständigt på gränser och trots att den snabbt lär sig nya kommandon väljer den ofta att ignorera dessa.

Shibans självständighet är inte endast negativ - den är en av få raser som kan träna sig själv till att bli rumsren.

Inomhus är rasen både tyst och lugn vilket gör den lämplig som lägenhetshund.

Den skäller inte utan anledning men om Shiban är missnöjd med någonting kan den visa detta genom ett gällt och högt “Shibaskrik” som liknar en ylning. Den kan skrika även när den är väldigt glad, t ex. när en familjemedlem kommit hem efter en lång resa.

Dess personlighet gör att rasen kräver ganska mycket motion i form av t ex. promenader och jogging.

Men den har också ett stort behov av mental stimulering för att må bra och inte bli destruktiv. Därför är någon typ av aktivitet ett måste för en Shiba inu. Allra bäst är aktiviteter där hunden får använda sig av problemlösning och sin nos, t ex. olika typer av spår och sök.

Rasens nyfikenhet samt dess förflutna som jakthund gör att den har kvar en stark, primitiv jaktinstinkt.

Shiba vill gärna jaga vilda djur och katter och kan ha svårt att komma överens med andra hundar. Därför är det viktigt att hålla hunden kopplad under alla omständigheter och aldrig lämna den ensam med smådjur eller småbarn.

Även om undantag finns så är Shiba inu generellt ingen bra hund för en småbarnsfamilj. Den är mycket stolt och tolererar inte att t ex. bli dragen i svansen utan kan reagera negativt och ibland aggressivt.

Shiba Inus utseende

Rasen är medelstor och kompakt i kroppsformen och ska ha välutvecklade muskler samt en stark benstomme. Ansiktet ska vara rävaktigt med en lång, smal nos. Öronen är triangulära och alerta. Ögonen är mörka och snedställda och ska ge ett intelligent intryck. Svansen hålls hårt knorrad på ryggen.

Shiba inu kommer framförallt i fyra färger:

  • Röd
  • Sesam (röd med svarta hårspetsar)
  • Svart och tan
  • Vit

Alla färger ska ha en tydlig urajiro-teckning. Det innebär vita eller krämfärgade partier i ansiktet samt på kroppens under- och insida.

Pälsen är tjock och består av en sträv överpäls samt en värmande, fluffig underpäls som fälls under höst och vår.

Rasen kräver väldigt lite pälsvård - det räcker generellt att borsta igenom den ungefär en gång i veckan. För att minska mängden fälld päls vid pälsbyte kan man dock borsta den dagligen under en tid.

Hälsa och sjukdom

Rasen är en av världens friskaste och Shiba inu dras inte med några specifika rassjukdomar. Det är inte ovanligt att individer uppnår 16-17 års ålder - världens äldsta Shiba var Pusuke som blev över 26 år gammal.

Äldre individer kan ibland drabbas av diverse åldersbetingade ögonsjukdomar som glaukom och grå starr.

Även ledsjukdomar som knäskålsluxation och höftdysplasi förekommer då och då. Dessa uppkommer medan skelettet fortfarande utvecklas och om en Shiba är fri från led- och skelettbesvär vid två års ålder - då den är fullvuxen - kan man räkna med att den förblir frisk.

I mindre utsträckning drabbas Shiban av allergier och hudbesvär.

Passande aktiviteter för Shiba Inu

Då Shiba inu är såväl energisk som självständig och intelligent måste den få tillgång till någon aktivitet som stimulerar den mentalt.

Rasens förflutna som jakthund gör att den passar utmärkt till olika typer av spårning och sök. Viltspår är en vanlig aktivitet som anordnas på de flesta platser i landet. Då läggs ett spår av blod och/eller djurdelar ut i skogen och Shiban får sedan nosa reda på detta.

Även nosework har blivit allt mer populärt de senaste åren. Det fungerar ungefär som viltspår men istället för blod är det en mängd olika dofters om ska spåras, t ex. lukten efter en människa eller en doftolja som t ex. tall- eller granolja. Nosework kan till skillnad från viltspår ske även inomhus och är påverkas därmed inte av väder och vind.

Många Shiba inu tycker det är kul med agility. Då får hunden ta sig igenom en hinderbana som består av såväl tunnlar som gungbrädor och slalompinnar. Agility låter hunden få använda sin problemlösningsförmåga samtidigt som den blir av med överskottsenergi.

En del individer tycker också om lydnadsträning. Vid lydnad måste hunden utföra vissa uppgifter på egen hand, med mental uppbackning av ägaren. T ex. kan det röra sig om att apportera föremål, gå fot eller ta sig över ett hinder.