Samojed

Uråldrig slädhund som gärna följer med på skidturen

Vit Samojed med vargansikte i naturen

Samojeden är en frisk urhund som älskar att vistas i naturen

Bild av Caninest

Mankhöjd: 57 cm för hanar, 53 cm för tikar

Vikt: 20-25 kg för hanar, 16-20 kg för tikar

Livslängd: 12-14 år

Aktivitetsnivå: Mycket hög

Pälsvård: Medel

Sjukdomar: Diabetes

Trivs i lägenhet: Nej

Barnvänlig: Ja

Lätt att träna: Ja

Nybörjarhund: Nej

Övrigt: Pälsen tåls ofta av allergiker då den i det närmaste saknar olja och kvalster

Samojedens historia

Samojeden är en slädhund som har sitt ursprung i Sibirien i Ryssland.

Nomadfolken i området har i alla tider använt spetshundar till så vitt skilda områden som jakt, vallning och drag. Med andra ord är rasen en allsidig brukshund med en tusenårig tradition av hårt arbete under svåra förhållanden.

Arkeologiska fynd från Ryssland vittnar om att slädhundar har använts i åtminstone 7.000 år.

Samojeden som vi känner den tros vara en blandning av stora, långhåriga och renvallande hundar från nordvästra Sibirien och jagande draghundar från de östra delarna.

Trots att Samojeden idag är känd som en helvit hund, härstammar hundrasen från flerfärgade hundar; framförallt svartvita och brunvita sådana.

Dessa tillhörde jagande nomadstammar som såg sina hundar som familjemedlemmar och lät dem sova och äta tillsammans med människorna. Ifrån denna närhet och ömhet stammar Samojedens mildhet och glada uppsyn.

Det var när dessa flerfärgade jakthundar började blandas med enfärgade vallhundar som den vita pälsen blev allt vanligare, för att till sist dominera.

Trots spetsens namn är det inte enbart samjoedstammarnas hundar som var dess anfäder. Mycket samojedblod kommer även från ostjakiska stammar och i såväl Sverige som Norge har Samojeden tidvis varit känd som Ostjakhund.

Favorithunden bland upptäcktsresande

Rasen var i det närmaste okänd, för att inte säga icke-existerande (då det inte fanns någon rasstandard förrän år 1908), fram till 1800-talets polarexpeditioner.

Fridtjof Nansen (1861-1930) var en världskänd norsk polarforskare och upptäcktsresande som använde sig av samojedhundar under sin resa mot den geografiska Nordpolen. Han valde själv ut de bästa draghundar som gick att finna i norra Sibirien, och fick veta att denna hundtyp använts som slädhund i området i tusentals år.

Bland de 28 slädhundar som valdes ut fanns flera ulliga, helvita hundar med ett milt ansiktsuttryck - samojeden.

Polarexpeditionen var till viss del en framgång, då Nansen lyckades ta sig längre norrut än någon annan tidigare gjort. Tyvärr nådde han aldrig den geografiska Nordpolen pga. de svåra isförhållanden som rådde och av de tappra slädhundarna var det inte en enda som överlevde färden.

Polarexpeditionerna revolutionerades

Det var dock just tack vare hans modiga slädhundar som Nansen tog sig så pass långt norrut. De hjälpte honom dra proviant och utrustning i över 20 mil i -40 grader Celsius.

Tillsammans med hundexperten Hjalmar Johansen byggde han slädar av samma modell som inuiterna - Grönlands ursprungsbefolkning - använde, och som var speciellt anpassade för snabb och säker färd över snö och is.

Nansen upptäckte att hårt lastade draghundar höll samma fart som skidåkare med mycket lätt packning. Därmed kunde man lassa merparten av utrustningen på slädarna och ta sig fram snabbare och lättare än beräknat.

Det är till stor del tack vare denna upptäckt som slädhundar började användas under upptäcktsfärder på Arktis och Antarktis, och den revolutionerande slädformen används än idag vid expeditioner.

Samojedens goda rykte som smidig och stark slädhund gjorde den till en av de populäraste polarhundarna och rasen deltog i många expeditioner till såväl Nord- som Sydpolen. Även hobbyhundförare fick upp ögonen för den snövita Samojeden och spetshunden blev snabbt omtyckt bland vanligt folk.

Den första rasstandarden författades gemensamt av Svenska och Norska Kennelklubben år 1908.

Året därefter skapade även Brittiska Kennelklubben en egen rasstandard för Samojed, och det var framförallt i Storbritannien som det tidiga avelsarbetet pågick. Såväl direktimporterade hundar från Sibirien som pensionerade expeditionshundar användes i aveln.

Idag är Samojeden en aktiv sällskapshund som ökar i popularitet.

År 2020 fanns strax över 3.000 Samojedhundar registrerade hos Jordbruksverket. Det gör rasen till den näst populäraste polarhunden i Sverige, efter Siberian Husky.

Personlighet och temperament

Samojeden är en ståtlig spetshund med mycket energi och ett stort aktiveringsbehov. Den är såväl nyfiken som envis - en kombination som gör att rasen inte rekommenderas som första hund.

Den vita polarhunden är, precis som andra urhundar, lättlärd och intelligent.

Envisheten gör dock att den bara lär sig om den vill, så en Samojed kan vara svår att träna om inte träningen sker på ett roligt och varierande sätt. Rasen tröttnar nämligen lätt om den inte får konstant stimulans.

Nyfikenheten och självständigheten gör att Samojeden gärna hittar på egna äventyr om den lämnas ensam. Det kan vara allt från att möblera om till att springa efter ekorrar i trädgården.

Har hunden väl bestämt sig, lyssnar den inte på ägaren. Därför är det oerhört viktigt att hålla rasen kopplad i naturen och i en rymningssäker inhägnad utomhus.

Samojedleendet - eller Samojedsmil som det också kallas - är ett av spetshundens kännetecken och återspeglas i dess utåtriktade och älskvärda temperament.

En Samojed älskar allt och alla, speciellt barn och inte minst främlingar. Den gör aldrig utfall och saknar vaktinstinkt - därmed utgör hundrasen också en usel vakthund som hellre slickar inkräktare i ansiktet än biter dem.

Rasen är snäll och försiktig med andra djur i familjen, oavsett om det gäller katter, smådjur eller andra hundar. Den kommer oftast överens också med främmande hundar även om man alltid ska ha uppsikt vid hundmöten.

Samojeden kan i regel inte bo i lägenhet.

Dels har den ett stort behov av utevistelse och bor gärna i en hundgård om den får dela den med andra - polarhunden har nämligen stark flockinstinkt. Dels kan rasen vara högljudd inomhus då den gärna "pratar" med sin ägare eller för sig själv.

Eftersom spetshunden i grund och botten är en slädhund måste den få arbeta för att må bra.

För att hålla sin Samojed kroppsligt och fysiskt välmående gäller det att låta hunden träna sig fysiskt trött 4-5 gånger i veckan - utöver dagliga promenader om minst en timme. Det är ingen ras för soffliggare!

Värt att notera är att en Samojed har en förmåga att dra i kopplet. Det är en kvarleva av rasens arv som slädhund och är svårt att träna bort. Har man besvär med t ex. rygg eller armar kan det alltså vara en olämplig hundras.

Samojedens utseende

Samojeden är medelstor hundras med en mankhöjd på omkring 55 cm och en vikt på runt 20 kg.

Kroppen är lätt rektangulär och ska utstråla såväl smidighet och värdighet som styrka. Benen är muskulösa och tassarna förhållandevis stora. Huvudet är kilformat och kraftigt och nosen är lika lång som skallen. Öronen är triangulära och tjocka. Ögonen är mörka och mandelformade. Svansen bärs i en knorr snett över ryggen.

Rosa nos på vintern - helt normalt för en Samojed

Trots att nosen alltid ska vara svart förekommer ibland sk. vinternos. Förändringen, som inte är unik för Samojeden om än något vanligare än bland andra raser, leder till en minskning av det svarta pigmentet i nostryffeln.

Exakt vad som orsakar vinternos är osäkert, men det tros till viss del ha att göra med bristen på solljus under vintern.

Vinternos kan ta sig olika uttryck från individ till individ och från år till år. Ibland försvinner bara lite pigment på mitten av nosen, så att den istället för att vara helsvart får bruna toner. Andra gånger försvinner nästan allt pigment och nostryffeln blir i det närmaste rosa.

Samojeden är känd som en helvit hundras, men officiellt får den ha tre olika pälsfärger:

  • Vit - snövit päls med lätt silverskimmer i topparna
  • Krämfärgad - vit päls med lätt gula inslag, ungefär som grädde
  • Bisquit - vit grundfärg med ljust beigebruna tecken

Pälsen består av två lager: en tjock och tät underull samt långa, raka täckstrån som står emot väder och vind. Den bildar en krage runt halsen samt är längre och mer yvig på baksidan av benen och på svansen.

Rent generellt har hanhundar en yvigare päls och tydligare krage än tikar.

Vid årstidsbyte fäller hunden i stora mängder och borstas med fördel igenom utomhus.

Resten av året fäller den mer normala mängder, men med tanke på pälsens längd blir det ändå en hel del strån, vilket man bör ha i åtanke om man har städmani.

Samojeden bör inte badas i onödan då den tjocka pälsen tar lång tid på sig att torka och den kan få fukteksem.

Dess päls är ändå självrengörande och ofta kan man blåsa bort torkad lera och annan smuts med en fön. Om hunden absolut måste badas gäller det att torka den ordentligt efteråt.

Allergivänlig ras för de flesta

Trots att en Samojed fäller päls i stora mängder, räknas den som en hypoallergen hundras. De flesta allergiker reagerar nämligen inte på pälsen i sig, utan på kvalster eller olja som ofta hittas i hundpäls.

Samojeden saknar båda delar och kan därför tolereras av många med pälsdjursallergi.

Rasen kräver en del pälsvård, men den är inte särskilt tidskrävande. Pälsen bör borstas igenom några gånger i veckan och vid pälsbyte är det lämpligt att karda bort så mycket av underullen som möjligt.

Hälsa och sjukdom

Samojeden är en mycket frisk hundras som inte dras med några specifika rassjukdomar. Den lever inte sällan i uppemot 15 år och är vanligen pigg och kry hela livet, även om de individer som används som slädhundar givetvis riskerar att drabbas av skador.

Liksom hos de flesta hundraser kan Samojedhunden ibland lida av höftledsdysplasi. Omkring 11% av alla Samojeder drabbas av höftledsdysplasi.

De hundar som har höftledsdysplasi lider av en felbildning av höftleden som med tiden kan leda till förslitningsskador. Symptomen varierar från stelhet och hälta till smärta och depression.

En hund med åkomman kommer med största sannolikhet att utveckla artros som följdsjukdom. Artros kan dock gott behandlas med medicin och specialkost så att den drabbade hunden ändå kan leva ett bra liv utan smärta.

Samojed är den hundras som oftast drabbas av typ 1 diabetes. Till skillnad från diabetes mellitus hos människor, visar sig sjukdomen oftast hos äldre hundar - framförallt efter 7 års ålder.

Orsaken till typ 1 diabetes hos Samojeder är en autoimmun reaktion mot insulinbildande celler i bukspottkörteln. Precis som hos oss människor leder det till högt blodsocker och obehandlat påverkas organ, framförallt njurar och ögon, negativt.

Symptom på diabetes är ökad aptit och törst, samt urinering och avmagring.

Sjukdomen kan behandlas med dagliga insulininjektioner, kost och motion.

Passande aktiviteter för Samojed

Samojedhunden kräver oerhört mycket fysisk aktivitet för att må bra. Det räcker alltså inte med promenader eller joggingturer - det är en hundras som måste få arbeta.

Det finns flera typer av aktiviteter som fungerar bra för en Samojed. Vad de har gemensamt är att hunden måste tröttas ut fysiskt 3-5 gånger i veckan, vilket kan ta flera timmar om dagen i anspråk.

Med tanke på rasens arv fungerar den mycket bra som slädhund, både på tävlings- och hobbynivå. Gärna tillsammans med andra draghundar där den också får sitt flockbehov tillfredsställt.

Det finns draghundklubbar över hela landet där du kan prova på hundkörning med släde eller pulka för att se om det passar dig och din hund.

Ett alternativ till hundkörning är att åka skidor med hunden och låta den dra dig.

Under barmarksperioden kan du träna din Samojed genom att låta den dra dig på cykel, kickbike eller i vagn.

En del individer gör mycket bra ifrån sig vid hundsporter som agility. Det är dock högst individuellt vilka Samojeder som vill och kan träna agility - som nämnts kan de vara svårtränade och envisa.

Förutom träning flera gånger i veckan behöver rasen också vara relativt aktiv på daglig basis. Långa promenader, gärna där den får arbeta genom att t ex. bära klövjeväska, är ett måste för att hålla hunden välmående.

Dessutom måste Samojeden få mental stimulans av olika slag. T ex. genom att lösa hundpussel eller att få spåra eller söka.