Västgötaspets

Kraftfull liten vallhund med krut i kroppen

Västgötaspetsens historia

Västgötaspets tros vara Skandinaviens äldsta spetshund. Den användes redan under vikingatiden som vall- och gårdshund.

Ett skelett av en kortbent spetshund, daterat till ca. 9.000 år sedan, har hittats i Västergötland och även om det inte har identifierats som någon specifik ras påminner den om Västgötaspetsens utseende och tros åtminstone vara en förfader till denna.

Vikingarnas lilla reskamrat?

Hundrasen tros också vara närbesläktad med de kortbenta brittiska raserna Welsh corgi och Lancashire heeler. Exakt på vilket sätt är dock okänt och hundexperter är uppdelade i två läger:

En del hävdar att vikingarna tog med sig Västgötaspetsen på sina plundrar- och bosättarfärder till nutidens Storbritannien och att den sedan blandades med den lokala hundpopulationen. Detta ska därmed ha lett till utvecklingen av britternas kortbenta vallhundar.

Andra tror istället att det var corgi-hundarna som kom först och att vikingarna tog med sig några av dessa tillbaka till Skandinavien.

Kynologisk (kynologi betyder hundlära) forskning tyder dock på att Västgötaspetsen med största sannolikhet uppstod någonstans i Sverige för tusentals år sedan.

En greves hundintresse väckte liv i rasen

Trots dess uråldriga anor erkändes inte Västgötaspets som hundras förrän år 1943.

Det var greve Björn von Rosen, med ett gediget intresse i svenska hundraser, som kom att rädda rasen från att dö ut. Under den omtalade "jämthundskalabaliken" kom han att minnas kortbenta, varggrå hundar han sett i sin barndom i Västergötland.

Von Rosen ville veta mer om hundrasen och satte därför in en annons i Skaraborgs läns tidning våren 1942. Rektor Karl-Gustaf Zetterstén var en av de som svarade. Han var också mycket hundintresserad och hade bl. a. fött upp Skotsk terrier och Labrador retriever.

Tillsammans startade de ett avelsarbete för att säkerhetsställa spetshundens fortlevnad. Trots att man började med en mycket liten avelsgrupp ökade Västgötaspetsen snabbt i antal och blev populär även utanför länet.

Idag är Västgötaspetsen en av Sveriges tolv nationalraser.

Rasen kallades först för Svensk vallhund - namnet lever än idag kvar på engelska - och 10 år senare, 1953, fick den slutgiltigt namnet Västgötaspets eftersom hundarna som utgjorde stommen i avelsarbetet kom från just Västergötland.

Idag används rasen framförallt som sällskapshund. Men den är fortfarande kapabel till att valla framförallt nötboskap och används ibland till detta.

Personlighet och temperament

Västgötaspets är en pigg och energisk liten krabat som ställer stora krav på motion och mental stimulans. Rasen behöver minst två timmar motion om dagen och dessutom vill den få använda hjärnan.

Den lär sig snabbt tack vare sin enorma intelligens och vill dessutom vara till lags och imponera på sin ägare. För att tillfredsställa sin Västgötaspets kan man ge den små arbetsuppgifter i hemmet, som att hämta fjärrkontrollen.

Dess förflutna som gårdshund gör att den passar utmärkt som vakthund - men den har en förmåga att skälla på allt och alla. Brevbäraren, grannar i trappupgången, ett rådjur i trädgården… ja, oavsett vad det är som fångat Västgötaspetsens uppmärksamhet så leder det till skall.

Den är därför olämplig för boende i lägenhet.

Trots att den lilla spetshunden är avvaktande mot främlingar så älskar den personer den känner igen. Västgötaspetsen sitter gärna i knä och myser eller hänger med i köket när maten ska lagas.

Rasen är förtjust i barn och leker gärna med dem. Ha dock i åtanke att vallningsinstinkten gör att den kan försöka valla små barn och nafsa dem i benen. Beteendet kan tränas bort om man börjar tidigt.

Västgötaspetsens utseende

Västgötaspets är på gränsen mellan en liten och en mellanstor hund. Den är strax över 30 cm i mankhöjd men väger mycket för sin storlek - upp till 15 kg för en välväxt individ.

Kroppen är rektangulär med karakteristiska korta och kraftiga ben. Den har ståndöron och mandelformade, intelligenta ögon som för det mesta är bruna men ibland kan vara blå. Svansen kan vara hellång eller sk. stubbsvans.

Västgötaspetsens stubbsvans är medfödd och beror inte på ett minskat antal svanskotor - utan på att dessa är mindre till storleken än vanligt. Kupering av svansen är inte tillåtet i Sverige annat än på medicinska grunder även om det ibland sker utomlands.

Pälsen kommer i en mängd olika färger:

• Grå
• Viltfärgad (en kombination av olika färger på samma pälsstrå)
• Brun
• Röd
• Gul

Alla pälsfärger kan komma med ljusa och mörka färgskiftningar, sk. schatteringar.

Pälsen är oftast halvkort och består av varm underull samt väderbeständigt täckhår. Ibland förekommer lång päls men det är ett fel enligt rasstandarden.

Rasen kräver lite pälsvård. En genomborstning i veckan räcker långt.

Västgötaspetsen fäller stora mängder päls under vår och höst. Dessutom fäller den hyfsat mycket även resten av året. Därför är rasen olämplig för städfantaster och allergiker.

Hälsa och sjukdom

Västgötaspets är en mycket frisk ras utan kända rassjukdomar. Den lever ofta i 15 år och längre. Individer på närmare 20 år är inte ovanligt.

Ögonsjukdomen PRA (progressiv retinal atrofi) förekommer hos en del individer. Den innebär att vissa delar av ögat är underutvecklade, vilket i värsta fall kan leda till blindhet.

Vad gäller Västgötaspetsen är dock de flesta fall milda och resulterar bara i lätt nattblindhet.

Passande aktiviteter för Västgötaspets

Rasens härliga energi och livslust gör den förtjust i de flesta aktiviteter.

Västgötaspetsen är intelligent nog att klara sig bra i tävlingsinriktade hundsporter som agility och flyball, där den får manövrera en hinderbana under tidspress.

Hunden gör också bra ifrån sig i olika typer av spårarbete som nosework och blodspår. Den lilla spetsen är dessutom mycket skicklig på personsök då den älskar människor och är utmärkt på att använda nosen.

Om man är intresserad i mer lågintensiva aktiviteter där det framförallt är Västgötaspetsens hjärna som används är den också ofta bra på lydnad och freestyle.

Den klarar sig bra även med långa vandringar och promenader som aktivitet. Huvudsaken är att den får spendera mycket tid med sin ägare.