Rottweiler

Skyddande och snäll följeslagare i jätteförpackning

Rottweilerns historia

Rottweiler härstammar från den uråldriga molosserhunden. Molossern fick sitt namn efter en kung i Epirus i antikens Grekland, där den var populär som vakt- och herdehund - det myntades silverpengar med hunden som motiv. I Persien användes molossern som krigshund under kejsare Xerxes I:s militära kampanjer.

Hunden tros ha sitt ursprung i Asien och var egentligen inte en hundras utan flera närbesläktade raser med liknande utseende och karaktärsdrag.

De tidigaste skriftliga beskrivningarna av molossern kommer från Kina omkring 1100 år före Kristus då den dåvarande kejsaren fick en molosserhund som gåva. Även texter från exempelvis Babylonien och Assyrien vittnar om hur utbredd hundtypen var i såväl öst- som västasien.

Under Romarrikets stormaktstid fick romarna upp ögonen för dessa stora och mångsidiga hundar och använde dem under fälttågen norröver, t ex. till Germanien - nutidens Tyskland. Hundarna hade som uppgift att försvara leden mot attacker men också att vakta och valla den boskap armén förde med sig.

Under fälttågen korsades molossern med inhemska raser, speciellt i den germanska handelsstaden Rottweil, grundad redan 73 år före Kristus. Resultatet av blandningen kom att kallas för Rottweiler och den “nya” hundrasen användes framförallt som herde- och vakthund.

När det under andra halvan av 1800-talet blev vanligt att transportera boskap via järnvägen försvann mycket av Rottweilerns arbetsuppgifter. Rasen minskade kraftigt i antal och var nära att dö ut. I staden Rottweil fanns knappt några exemplar alls kvar.

Tack vare ett gediget avelsarbete lyckades tyskarna dock rädda rasen. Redan år 1914 startades den första rasklubben i Tyskland och 1921 författades den första rasstandarden.

Under världskrigen fick rasen ett uppsving och ökade kraftigt i popularitet, vilket också hjälpte till att rädda hunden från undergångens rand.

Rottweilern användes som både polis- och militärhund. Rasen arbetade bl a. som budbärare, fältsjukvårdshund och som vakthund vid militära anläggningar.

Amerikanerna fick under den här tiden upp ögonen för Rottweilern och rasen erkändes av Amerikanska Kennelklubben år 1931. Den blev snabbt omtyckt av befolkningen och var under mitten av 1990-talet den mest populära rasen i landet.

I Sverige är rasen ständigt med på topp 20-listan över populära hundar.

Tack vare rasens trevliga temperament blev Rottweilerns nya användningsområde huvudsakligen sällskaps- och familjehund. Men den används också inom så olika områden som servicehund, skyddshund, räddningshund och vallhund i stora delar av världen.

Personlighet och temperament

Rottweiler är ett typexempel på en “vänlig jätte”. Rasen är mycket lugn och stabil i temperamentet och lämpar sig väl för barnfamiljer.

Trots hundens storlek är den försiktig och snäll även mot mindre barn. Man bör dock ha i åtanke att alla större hundar oavsiktligen kan knuffa omkull småbarn och därför bör man aldrig lämna hundar och barn tillsammans utan uppsikt.

Hunden är lugn när den är inomhus och kan bo i lägenhet så länge den får tillräckligt med motion och mental stimulering.

Rasen är såväl intelligent som arbetsvillig. Därför är den oftast lätt att träna och kan lära sig en mängd trick och kommandon. Av den här anledningen kan Rottweilern vara utmärkt som service-, blind- eller psykisk hälsa-hund.

Enligt boken The Intelligence of Dogs är Rottweilern en av de smartaste hundraserna. Den lär sig både fort och effektivt och har dessutom koncentrationsförmågan att träna under längre perioder.

Rottweilern har en stark familje- och skyddinstinkt och har ett stort behov av att vara nära sin familj. Hunden mår inte bra av att vara ensam långa stunder och det är olämpligt att låta den bo i en hundgård.

Tack vare instinkten att vakta och skydda familj och hem utgör Rottweilern en utmärkt vakthund.

Hundens kraftiga skall har en avskräckande effekt på eventuella inkräktare samtidigt som rasen är kärleksfull och mjuk mot såväl människor som djur i familjen.

Den lär sig snabbt att godta främmande människor om matte eller husse visar att de är ofarliga och inte behöver vaktas mot.

Trots rasens olyckliga framställning i media - t ex. i Omen-filmerna - är Rottweiler ingen aggressiv ras.

Precis som alla andra hundraser behöver den socialiseras och grundtränas i en tidig ålder för att inte bli misstänksam mot andra hundar eller dra i kopplet.

På grund av rasens storlek och styrka rekommenderas den generellt inte som första hund - men för den som är beredd att vara lyhörd och använda sig av mjuka metoder kan Rottweiler ändå vara en hundras att överväga.

Rottweilerns utseende

Rottweiler är en stor ras där mankhöjden för hanhundar kan närma sig 70 cm och vikten ofta ligger omkring 60 kg.

Kroppen är något längre än den är hög, kraftig och muskulös. Huvudet är brett och stort med en kort, bred nos. Svansen bildar en lätt böj när hunden är alert, annars bärs den hängande. Öronen är triangulära och framåtvikta. Ögonen är mandelformade och mörkbruna.

Den enda godkända färgen enligt SKK är svart och tan, vilket tar sig uttryck i en svart grundfärg och tan- eller rostfärgade tecken på ben, bröst, nosens- och ansiktets sidor, delar av halsen samt i form av små ögonbryn.

Andra färger som förekommer relativt sällan är:

• Röd utan tecken
• Brun eller brunröd med tecken
• Blå eller silver med tecken
• Albino - helvit
• Svart med brunsvarta tecken

Av dessa är den röda Rottweilern mest sällsynt och man får vara beredd att lägga ut stora summor pengar om man vill få tag i en röd valp.

Pälsen består av en lätt underull och överpäls, sk. täckhår. Överpälsen är medellång, tät och grov.

Rasen har en mycket lättskött päls som knappt behöver pälsvård annat än en genomborstning då och då. Vid säsongsbyte fäller hunden lite större mängder under några veckor och då kan det vara bra att borsta igenom pälsen utomhus eller i badkaret.

Hälsa och sjukdom

Rottweiler är en förhållandevis frisk ras som är besparad de flesta sjukdomar.

Liksom de flesta stora hundraser kan den ibland drabbas av höft- och armbågsdysplasi vilket innebär en försvagning i höftens eller armbågens led. På sikt kan tillståndet leda till artros eller förlamning.

Den vanligaste dödsorsaken bland Rottweiler är cancer - framförallt osteosarkom, en sorts skelettcancer. Symptomen är lokaliserad bensmärta, ibland med svullnad och stelhet.

Osteosarkom är den enda rassjukdom som förekommer hos Rottweiler. Rasen är ungefär fem gånger mer benägen att drabbas än en genomsnittlig hund. Mellan 5-12% av alla Rottweilers drabbas under sin livstid - oftast i hög ålder.

Sjukdomen är svårbehandlad och leder ofta till döden. Behandlingar som kan bromsa sjukdomsförloppet är amputation av den påverkade kroppsdelen samt cellgifter.

Rasen drabbas ibland av dilaterad kardiomyopati - en sjukdom där hjärtmuskeln försvagas och förstoras. Det kan i vissa fall leda till hjärtsvikt.

I övrig är Rottweilern benägen att bli överviktig eller fet, vilket i sin tur bäddar för följdsjukdomar som diabetes, artros, andningssvårigheter och nedsatt hjärtfunktion. Det gäller därför att inte övergöda sin hund samt se till att den får tillräckligt med motion.

Passande aktiviteter för Rottweiler

Eftersom Rottweiler har ett förflutet som brukshund tycker den också om att arbeta. Den är mycket mångsidig och tar sig an de flesta uppgifter med bravur.

Lydnadsträning är en aktivitet som passar utmärkt då rasen både kan och vill vara sin matte och husse till lags. Den som vill kan också tävla i lydnad tillsammans med sin hund. Då får man utföra ett antal uppgifter, t ex. apport och vissa kommandon, vilka bedöms och jämförs med andra hundars resultat.

Svenska Brukshundklubben finns på de flesta platser i landet och erbjuder lydnadstävlingar för alla typer av hundar.

Liksom de flesta hundraser älskar Rottweilern att använda sin nos. Olika typer av spårarbete, som nosework och viltspår, kan vara trevliga aktiviteter där hunden får använda sig av både kropp och hjärna.

Då Rottweilern vill vara nära sin ägare följer den gärna med på alla typer av fritidsaktiviteter. Skidåkning, löpning, cykling eller vandringar är alla mycket omtyckta aktiviteter för en “rottis”.