Newfoundlandshund

Vattenkär knähund som älskar barn

Brun Newfoundlandshund på utställning

Newfoundlandshundar på utställning

Bild av Pleple2000

Mankhöjd: 71 cm för hanar, 66 cm för tikar

Vikt: 65-80 kg för hanar och 55-65 kg för tikar

Livslängd: 8-10 år

Aktivitetsnivå: Medel

Pälsvård: Väldigt mycket

Sjukdomar: Njursten, hjärtfel och dysplasier

Trivs i lägenhet: Nej

Barnvänlig: Ja

Lätt att träna: Ja

Nybörjarhund: Nej

Övrigt: Hunden fäller päls och dreglar i stora mängder

Newfoundlandshundens historia

Newfoundlandshunden har fått sitt namn från den kanadensiska ön.

Den tros härstamma från svarta, björnliknande hundar som färdades över Atlanten tillsammans med vikingarna. Sedan korsades dessa med inhemska hundar och troligtvis även med den nu utdöda svarta vargen.

Genetiska tester visar också på ett släktskap med Labrador Retriever, Irländsk Vattenspaniel och Curly Coated Retriever.

Detta beror på att dessa raser, liksom Newfoundlandshund, har en gemensam släkting i rasen St. John’s Dog: en mindre variant av Newfoundlandshunden som numera är utdöd.

Rasen användes ursprungligen som brukshund av framförallt fiskare.

Bland annat hjälpte den till med att dra timmerlass och bära iland fiskeredskap. Den är en utomordentlig simmare pga. att den har simhud mellan tårna och en tjock, oljig päls som håller den varm även i iskallt vatten.

Tack vare att den arbetade nära havet och följde med på fiskefartyg blev Newfoundlandshunden också en naturlig expert på att rädda människor i sjönöd:

  • En Newfoundlandshund påstås ha räddat livet på Napoleon Bonaparte. Under sin flykt från fängelseön Elba svepte en våg honom överbord. Då hoppade genast en fiskares hund ner i vattnet och höll honom över ytan tills hjälp anlände.
  • När ångaren SS Ethie gick på grund under en svår snöstorm i början av 1900-talet kom en Newfoundlandshund till undsättning. Den namnlösa hunden simmade ut till skeppet och tog emot änden av ett rep som kastades från däck. Sedan simmade den tillbaka till land där ett flertal människor väntade på att hjälpa.
    En räddningsboj sattes fast på repet och hissades tillbaka till ångaren där alla 92 passagerare en efter en kunde ta sig till säkerhet.
  • Newfoundlandshunden Nelson räddade år 1995 en döv man från att drunkna. När Nelson var på promenad med sin ägare såg han en guldvaskande man som tappade fotfästet och följde med strömmen i den strida Yubafloden.
    Trots att Nelson endast var 10 månader gammal och aldrig hade tränats för vattenarbete hoppade han genast i floden och drog upp den drunknande mannen.

Rasen har emellanåt också använts som ren draghund - en ära som normalt bara brukar ges spetshundar. Med sin tjocka päls klarar hunden av kyla väl vilket underlättade dess arbete som slädhund och kompanjon till äventyrare.

De kända upptäcktsresande Lewis och Clark hade Newfoundlandshunden Seaman som lojal följeslagare när de kartlade Missouriflodens vattensystem.

Allt eftersom användningen av brukshundar minskade övergick Newfoundlandshunden mer och mer till att vara en renodlad sällskapshund. Det är rasens huvudsakliga uppgift än idag, men den används fortfarande som livvakt och räddningshund i vissa länder.

Hundentusiaster brukar kärleksfullt kalla rasen för Newfie.

Personlighet och temperament

Newfoundlandshund är en mycket lojal och kärleksfull ras.

Den älskar såväl barn som främmande människor och djur. Rasens skyddande och vänliga natur inspirerade hunden Nana i Peter Pan - Newfoundlandshunden som agerade barnvakt åt Wendy och hennes syskon.

Sin storlek till trots är Newfien också en riktig knähund. Den vill gärna sitta i famnen och bli kramad eller lägger sig på sin ägares fötter om den är bannlyst från soffan.

Även om rasen är lugn och mild i sitt beteende tvekar den inte att gå emellan om ägaren blir utsatt för hot. Den utgör därmed en utmärkt skyddshund som gladeligen hälsar på vänliga främlingar, men också riskerar sitt liv för att skydda sin familj mot hot och våldsamheter.

Newfoundlandshunden behöver relativt mycket motion och trivs inte i lägenhet.

Allra bäst tycker den om en inhägnad trädgård med tillgång till en vattenkälla den kan leka med eller simma i. Den är också mycket tyst och skäller inte i onödan - däremot använder den sitt kraftiga skall till att varna för t ex. eldsvåda.

Rasen är också mycket intelligent och lättlärd och lär sig gärna kommandon och dressyr.

Däremot är det ingen lämplig förstahund för de flesta. Rasen kan vara dyr i omkostnader, kräver mycket pälsvård samt har en förmåga att dregla på allt och alla.

Newfoundlandshundens utseende

Rasen är en av de största och kraftigaste i världen. Mankhöjden för hanar ligger ofta omkring 70 cm och vikten kan närma sig 80 kg - den tyngsta Newfoundlandshunden man känner till vägde hela 120 kg.

Kroppsformen är kraftig och muskulös men inte utan en viss smidighet, framförallt när hunden befinner sig i vatten. Den är något längre än vad den är hög.

Simhud mellan tårna samt ett unikt simsätt gör att den tar sig fram snabbt och säkert även i strömmande vatten.

Huvudet är karaktäristiskt stort och brett och rasen har fluffiga hängöron. Ögonen är små och sitter brett isär. De är mörkbruna hos svarta individer men kan vara ljusare hos de med brun päls. Pälsen är medellång och mycket tjock.

Rasen förekommer i tre färger:

  • Svart är den absolut vanligaste. Ibland förekommer pälspartier som är solblekta och mörkt bruna, vilket är okej enligt rasstandarden. Vita tecken får däremot inte förekomma.
  • Brun päls kan vara allt från ljust kopparbrun till en mörk chokladfärg. Vita tecken är tillåtna, framförallt på bröstet.
  • Något ovanligare är en svartvit variant av Newfoundlandshund. Det vita ska vara i majoritet och huvudet bör vara svart med en vit bläs. I övrigt ska den ha en svart sadel samt ett fåtal svarta prickar eller fläckar på resten av kroppen.

I Europa är även rasen Landseer godkänd. Landseer är en tysk/schweizisk ras som härstammar från Newfoundlandshunden. I Amerika räknas den inte som en egen ras utan anses vara en variant av svartvit Newfie. Landseer har en något mindre och elegantare kroppsform jämfört med Newfoundlandshunden.

Rasen fäller stora mängder päls och kräver en hel del pälsvård.

Den oljiga, vattentäta pälsen blir lätt tovig om den inte borstas och ansas regelbundet. Dessutom är Newfien benägen att dregla i stora mängder - den är därför inte idealisk för personer som värderar ett kliniskt rent hem.

Hälsa och sjukdom

En rassjukdom som förekommer nästan uteslutande hos Newfoundlandshunden är cystinuri.

Det innebär att njurarna utsöndrar för stora mängder av aminosyran cystin, vilket leder till bildande av njurstenar. Njurstenarna kan i värsta fall orsaka stora skador på njurarna och därigenom försämrad njurfunktion. Tillståndet ökar också risken för att utveckla njurcancer.

Rasen kan också födas med hjärtsjukdomen subvalvulär aortastenos som innebär en sammandragning av vävnaden under aortaklaffen. Det gör att hjärtat måste pumpa hårdare för att få ut blod i kroppen. Med tiden kan hjärtmuskeln förtjockas och tillståndet kan i värsta fall leda till hjärtsvikt.

I övrigt förekommer höft- och armbågsdysplasi, vilket är medfödda försvagningar i lederna. Ibland är dysplasin mild och ger inga egentliga besvär, medan den hos vissa individer förvärras med årens gång och leder till artros eller lamhet.

Passande aktiviteter för Newfoundlandshund

Newfoundlandshunden är fysiskt stark och kraftfull. Tack vare sitt förflutna fungerar den perfekt som allsidig brukshund.

Hunden är gärna med och drar tunga ekipage och lass, agerar slädhund om tillfälle ges samt älskar allt som har med vatten att göra.

Många ägare låter hunden vara med på vattenträning. Då får den lära sig att utföra uppgifter i vatten, t ex. rädda personer i nöd. Rasklubben anordnar ibland också vattenprov där Newfien får tävla mot andra hundar i olika uppgifter.

För att aktivera hunden mentalt kan man också låta den vara med på sk. nosework. Det är en aktivitet där Newfien får använda sitt luktsinne genom att spåra olika dofter både inom- och utomhus.

Då Newfoundlandshunden är benägen att bli överviktig är det viktigt att motionera den dagligen. Medellånga promenader räcker som grund men rasen behöver också emellanåt få springa av sig, t ex. i trädgården eller genom att delta i någon av ovannämnda hundsporter.