Mops

Mysig, lat och lojal

En vilande mops

Mopsen är en av Sveriges populäraste hundraser och en lämplig kandidat för förstagångsägare

Bild av Rita E

Mankhöjd: 25-30 cm för hanar och tikar

Vikt: 6.5-8 kg för hanar och tikar

Livslängd: 12-15 år

Aktivitetsnivå: Mycket låg

Pälsvård: Mycket lite

Sjukdomar: Hudsjukdomar, andningssvårigheter, ögonproblem

Trivs i lägenhet: Ja

Barnvänlig: Ja

Lätt att träna: Ja

Nybörjarhund: Ja

Övrigt: Lättskött sällskapshund som inte kräver mycket motion

Mopsens historia

Rasens historia är lång och anrik.

Mopsen uppstod i Kina under Song-dynastin (960-1279) och dess främsta uppgift var att hålla kejsarens hov och andra i adeln sällskap.

Hunden var så vördad och älskad att den fick leva i lyx och ofta hade egna vakter som skulle skydda den.

Den spreds sedermera till Tibet, där den agerade sällskap åt de tibetanska munkarna.

Även resten av Asien fick upp ögonen för Mopsen, som blev populär och började associeras med adel och rikedom.

Vanliga människor hade nämligen inte lyxen att kosta på sig en ren sällskapshund.

Ursprungligen var Mopsen mer långbent och långnosad än idag, och kroppen var elegantare och mer avlång. Detta kom senare att ändras under ett hängivet avelsarbete såväl i som utanför Kina.

Under 1500-talet började Mopsen importeras till de europeiska hoven, där den blev mycket populär tack vare sin lojala och lugna karaktär. Störst framgång hade rasen i Nederländerna, där den kom att kallas för Nederländsk Mastiff.

Efter att en Mops räddat livet på prinsen av Oranien - genom att uppmärksamma honom på att lönnmördare var i närheten - blev rasen utsedd till Huset Nassau-Oraniens maskothund.

När Vilhelm III och hans gemål Maria II av England seglade från Nederländerna för att återta tronen tog de också med sig sin Mops. I England korsades rasen med Cavalier King Charles Spaniel, vilket var startskottet på den moderna Mopsens utseende.

I Kina hade man vid den här tiden börjat avla fram en mer modern Mops, med platt ansikte och en bastantare kroppsform. Denna variant började importeras till Europa och korsas med den europeiska Mopsen med ett slutresultat som var mycket likt dagens rasstandard.

Rasen blev godkänd av Amerikanska kennelklubben 1885 och rasen blev snabbt populär som en sällskaps- och familjehund i alla samhällsklasser. Idag är Mopsen en mycket vanlig sällskapshund i hela världen, mycket tack vare dess milda temperament och hanterbara storlek.

Personlighet och temperament

Man brukar kalla Mopsen för “en stor hund i en liten kropp”. Trots sin oansenliga storlek får man mycket personlighet och många galna upptåg per kilo hund.

Rasen är nyfiken och älskar att gå på upptäcktsfärd och stå i rampljuset.

Mopsen vill alltid vara i centrum och tassar gärna efter matte och husse överallt denne går. Dessutom visar den gärna upp sig och agerar komiker genom sina egenheter och excentriska idéer.

Som kontrast till dess galna upptåg älskar rasen också att ligga och mysa. Antingen i sin ägares famn eller ihoprullad under en varm filt.

Rasen är känd för att vara mycket intuitiv och förstår sig på sin ägares känslor. Hunden är bra på att lugna ner oroliga personer och försöka avstyra bråk.

Mopsens behändiga storlek gör att den lämpar sig väl för boende i lägeneht. Dessutom är den en ypperligt bra förstahund som är mycket förlåtande för nybörjarfel.

Mopsens utseende

Hunden är liten, fyrkantig och något stabbig. Ansiktet är platt och täckt med karakteristisk lös och rynkig päls. Svansen bärs som en knorr på ryggen. Ögonen är mörka, nästintill svarta.

Öronen kan antingen vara ros- eller knappformade. Knappformade öron är att föredra vid avel och innebär att öronen är vikta framåt. Rosformade öron är något mindre i storlek och är vikta åt sidan.

Pälsen är kort och lättskött; dessutom fäller Mopsen bara små mängder päls vår och höst. För att förebygga hudproblem är det ändå lämpligt att bada hunden ungefär en gång i månaden.

De färger som får förekomma hos en renrasig Mops är:

  • Aprikos
  • Fawn
  • Silver
  • Svart

Alla färger (utom svart) kommer med en svart mask runt nosen och öronen.

Hälsa och sjukdom

De stora, utåtbuktande ögonen gör rasen känslig för ögonproblem. Inåtvikta ögonlock förekommer - vilket kan vara mycket smärtsamt - och dessutom blir ögonen lätt skadade vid olyckor.

I extrema fall kan ett eller båda ögon helt falla ur sina hålor, sk. prolaps. Mopsens ögon är så känsliga att användning av strypkoppel kan orsaka prolapsen, eller för den delen ett vanligt halsband om hunden drar eller ägaren rycker i kopplet. Därför rekommenderas sele när man rastar sin Mops.

Det platta ansiktet och avsaknaden av tydlig ögonbrynsbåge bidrar till att rasen ofta får andningsbesvär. Detta kan avhjälpas med operation som tar bort vissa anatomiska delar, såsom delar av gommen eller näsborrarna.

När Mopsen är glad och uppspelt kan den ge ifrån sig en “omvänd nysning”- ett fenomen där saliv eller skräp fastnar under gommen och orsakar irritation vilket leder till ett grymtande läte. Det låter dramatiskt men är oftast ofarligt.

Så många som 64% av alla Mopsar i en undersökning av OFFA visade sig lida av höftdysplasi. Det är en anatomisk defekt där lårbenet sitter fel i höftkulan. Detta kan med tiden leda till svåra problem som lamhet och artros. Eftersom problemet uppstår när skelettet mognar, kan man inte på förhand se vilken valp som kommer att utveckla höftdysplasi och det kan heller inte förebyggas.

En ovanlig men allvarlig sjukdom - NME - leder till en progressiv inflammation av det centrala nervsystemet och slutar till sist med att hunden avlider. Seriösa uppfödare testar sina avelsdjur för genetiska markörer kopplade till NME och föder därmed inte upp valpar med förhöjd risk att drabbas.

Passande aktiviteter för Mops

En Mops är bekväm och emellanåt lat av sig. Rasen behöver därför inga stora mängder motion. Den följer dock gärna med på korta och mellanlånga promenader och sitter gladeligen i cykelkorgen när ägaren ska iväg någonstans.

Trots hundens emellanåt lättjefulla beteende så vill den gärna vara aktiv inomhus. Mopsen älskar att leka och lära sig trick. Den spenderar gärna tid med barn och tål dessutom deras stoj ganska väl trots sin storlek.

Eftersom rasen klarar sig med minimal motion och gärna tar det lugnt, passar den utmärkt som sällskapshund åt äldre eller andra som har svårt att röra på sig.