Engelsk Mastiff

Barnälskande bjässe med ett mäktigt förflutet

Aprikosfärgad Engelsk Mastiff

Engelsk Mastiff har agerat lojal vakthund i årtusenden

Bild av Claudio Genari

Mankhöjd: Minst 76 cm för hanar, minst 70 cm för tikar

Vikt: 90-110 kg för hanar, 75-90 kg för tikar

Livslängd: 6-12 år

Aktivitetsnivå: Mycket låg

Pälsvård: Väldigt lite

Sjukdomar: Skelett- och ledbesvär, cancer

Trivs i lägenhet: Nej

Barnvänlig: Ja

Lätt att träna: Nej

Nybörjarhund: Ja

Övrigt: Den Engelska Mastiffen Zorba är med sina 155 kg världens tyngsta hund

Engelska Mastiffens historia

Engelsk Mastiff är en hundras med uråldriga anor. De första avbildningarna av en Mastiffliknande hund kommer från Mesopotamien för ca 3.500 år sedan.

Rasen tros ha förts till Storbritannien med de sjöfarande fenicierna omkring 600 år f.Kr. Den användes som krigshund av kelterna och imponerade stort på romarna när de kom för att erövra Britannien.

Den romerska poeten Gratius beskriver den Engelska Mastiffen som överlägsen den högaktade Molosserhunden, vilken ju användes som krigs- och vakthund.

Namnet "mastiff" kan härledas till det fornengelska masty, vilket betyder "kraftfull" eller "stark". En del menar att det istället är det fornfranska ordet mastin ("tam") som givit upphov till den Engelska Mastiffens namn.

Den selektiva aveln leddes av adelsmän

Under medeltiden och framåt användes Engelsk Mastiff framförallt till djurhetsning och som vakthund.

När det under 1800-talet blev olagligt att plåga och hetsa djur minskade därför rasens popularitet. Det ledde inte bara till färre individer utan också till att de aggressiva karaktärsdragen försvann ur genpoolen.

Ungefär samtidigt började adelsmän - som fortsatt använde Engelsk Mastiff som vakthund - systematiskt avla på rasen. Vid den här tiden var hundar inte längre bara nyttodjur utan konceptet sällskapshund började sprida sig inom överklassen.

Istället för att avla på hundens användbarhet och förmågor utformades därför en rasstandard baserad på utseende. Resultatet blev att mastiffer med lång nos och smalt ansikte dog ut. Endast de kraftiga, bredskallade individerna överlevde.

Under Andra Världskriget slutade man att avla på hundar då det rådde köttranson. De få valpar som ändå föddes dog ändå av valpsjuka, en sjukdom som härjade svårt i Storbritannien under 1940- och 50-talet.

Tack vare att rasen tidigare exporterats till USA, där den överlevde krigstiden, kunde den återinföras till Storbritannien. Engelsk Mastiff ökade snabbt i såväl antal som popularitet och spreds senare över hela världen.

Idag är rasen vanligt förekommande i hela västvärlden. Den används framförallt som sällskapshund även om den fortsatt utgör en utmärkt vakt- och gårdshund.

Personlighet och temperament

Engelsk Mastiff är trots sin storlek en vänlig och ömsint hundras. Den är förvisso något reserverad - men aldrig aggressiv - mot främlingar men också en riktig kelgris och familjens ögonsten.

I valpstadiet är den Engelska Mastiffen ett komiskt charmtroll som gärna far omkring. Men när den mognar, och det gör den fort, förvandlas den istället till en lugn och mysälskande jätte.

Mastiffen förstår inte själv hur stor den är. Den enorma hunden söker därför ofta närhet och älskar att sitta i knä - trots sina 100 kg!

Rasen är känd för att vara mild och försiktig med barn i alla åldrar. Den fungerar bra även i småbarnsfamiljer men hundens storlek kan vara skrämmande för barn, speciellt främmande barn som inte är vana vid en så stor hund.

Bjässen har fortfarande kvar en stark vaktinstinkt och räds inte att jaga bort personer med ont uppsåt eller mystiska främlingar. Den utgör en mycket skicklig vakthund som bara använder sitt kraftfulla skall i nödfall.

Fastän rasen är självsäker i hotande eller obehagliga situationer, är den också mycket känslig för kritik och ilska. Den reagerar med att dra sig undan eller uppvisa ett nervöst beteende så det gäller att inte höja rösten utan tillbakavisa sin Mastiff på ett lugnt och handfast sätt.

Engelsk Mastiff är inte lämplig för boende i lägenhet då den behöver stora ytor att röra sig på. Den har dessutom svårt att gå i trappor, framförallt på äldre dagar.

Denna jättestora hundras behöver endast små mängder motion för att må bra. Men det gäller att hålla koll på vikten - Mastiffen blir ofta överviktig.

Engelska Mastiffens utseende

Engelsk Mastiff är en hund i jätteformat. Den är rektangulär till formen och kroppen ska vara robust och muskulös. Huvudet är brett med en kort nos och ansiktet är täckt av lös hängande päls som bildar rynkor. Hängöronen är relativt stora och triangulära till formen. Ögonen är små och nötbruna. Svansen bärs hängande.

Rasen kommer framförallt i tre färger:

  • Aprikos
  • Fawn
  • Tigrerad (brindle)

Alla pälsfärger kommer med en svart mask i ansiktet.

Pälsen är kort och lättskött. Den behöver endast borstas igenom och badas då och då.

På grund av sin storlek fäller Engelsk Mastiff ganska stora mängder päls, om än i form av korta strån. Dessutom dreglar och fiser rasen ofta - så det är definitivt ingen hund för personer med bacillskräck.

Hälsa och sjukdom

Likt andra stora hundraser har Engelsk Mastiff en kort livslängd - medellivslängden är bara 7 år.

Den kan drabbas av magomvridning om den motioneras för tätt inpå en måltid. Säkrast är att låta sin Mastiff äta flera små mål om dagen istället för ett stort. Lätt motion är också att föredra framför kraftigare - speciellt innan två års ålder då växande hundar lättare skadar sig.

Rasen får ofta problem med leder och skelett. Såväl höftleds- som armbågsledsdysplasi förekommer i stor utsträckning och dessutom är det vanligt med knäledsproblem.

Besvären kan i viss mån förebyggas genom att aldrig låta Mastiffen ligga på hårt underlag. En BIA-bädd eller annan hundsäng skyddar leder och lemmar mot belastning och relaterade besvär som t ex. artros.

Rasen drabbas tyvärr också ofta av cancer. Osteosarkom, en slags skelettcancer, är den vanligaste dödsorsaken hos Engelsk Mastiff.

Passande aktiviteter för Engelsk Mastiff

Engelsk Mastiff varken behöver eller ska motioneras överdrivet. Den kan lätt skada brosk och leder vid för hård motion och nöjer sig därför med korta promenader.

Den är heller inte särskilt lätt att träna så det är inte rekommenderat att tävla i lydnad.