Basenji

Självständig, envis och alert

Två rödvita basenjihundar i naturen

Rödvita Basenjis på äventyr

Bild av fugzu

Mankhöjd: 43 cm för hanar, 40 cm för tikar

Vikt: 11 kg för hanar, 9.5 kg för tikar

Livslängd: 12-16 år

Aktivitetsnivå: Hög

Pälsvård: Mycket lite

Sjukdomar: Inga rassjukdomar

Trivs i lägenhet: Nej

Barnvänlig: Nej

Lätt att träna: Nej

Nybörjarhund: Nej

Övrigt: Basenjin kan inte skälla utan ger ifrån sig ett joddlande eller gurglande läte

Basenjins historia

Rasen är en sk. urhund - en hund vars gener förändrats ytterst lite sedan människans domesticering av den.

Urhundar, eller Pariahundar som de också kallas, har kvar många ursprungliga karaktärsdrag och kan i många fall verka halvvilda.

Basenjin tros vara omkring 12.000 år gammal som ras. Karvade bilder från det forna Egypten visar hundar som ser exakt ut som den moderna Basenjin och som bär en klocka runt halsen.

Klockan var till för att indikera var hunden befann sig - rasen är känd just för sin oförmåga att skälla. Än idag används klockor för att hålla koll på Basenjin under jakt.

Man vet med säkerhet att rasen uppstod någonstans i Afrika, men inte exakt var. Den moderna Basenjin har officiellt Kongo som ursprungsland men den är också sedan forntiden känd i såväl Liberia som Egypten och finns nu i stora delar av kontinenten.

I Kongo är Basenjin känd som under namnet mbwá na basɛ́nzi som betyder “byhund” eller “bush-hund”. I de östra delarna av Afrika betyder namnet istället “vildhund”, vilket är en hänvisning till rasens vilda natur och uråldriga instinkter.

Urhunden användes till jakt på t ex. antiloper. I vissa delar av Afrika är Basenjin fortfarande framförallt en jakthund som arbetar självständigt och långt ifrån jägaren.

En vanlig jaktmetod med uråldriga rötter är att jägarna står i bredd någonstans i djungeln och håller upp stora nät som sträcker sig från jägare till jägare. Basenjin spårar själv upp viltet och driver det in i nätet, där jägaren sedan dödar det.

Trots att rasen är så pass antik förblev den okänd för européerna fram till kolonialtiden. Inte förrän år 1895 påbörjades de första seriösa försöken att introducera rasen i Europa. Det tog nästan 40 år innan detta faktiskt lyckades - alla importerade Basenjihundar drabbades av den dödliga valpsjukan och dog innan de hann avlas på.

Den tyske hundimportören Henry Trefflich var den person som först lyckades etablera rasen i västvärlden - först i Storbritannien och sedermera i USA. Flertalet av dagens Basenjihundar härrör från de individer som Trefflich importerade under 1930-talet.

Därför importeras än idag nytt blod från Afrika med jämna mellanrum - inavelsgraden hos Basenji är relativt hög pga de få individer som dagens hundar härstammar från.

Personlighet och temperament

En Basenji ska vara intelligent och självständig - en kombination som gör rasen till en olämplig kandidat för lydnadsträning.

Hunden förstår vad ägaren vill med sina kommandon men så länge den inte själv tjänar någonting på att utföra dem så låter den helst bli. Det är med andra ord en mycket pragmatisk hund som vet vad den vill.

Basenjihundar har ofta ett kattliknande beteende och skyr regn och oväder. De tvättar sig i ansiktet genom att blöta tassen och omsorgsfullt gnugga rent ansiktet. Dessutom har en del Basenjis en förkärlek för att ligga i lådor och kartonger - precis som en katt.

I del flesta fall tyr sig Basenjin till en favoritperson som den gärna spenderar tid med. Den har ett utpräglat flockbehov och tycker om att vara nära men är ingen knähund. Rasen ligger gärna bredvid ägaren på soffan och sover i sängen nattetid men vill inte sitta i knä eller bäras.

Många individer lider av separationsångest och vill inte bli lämnade ensamma hemma ens under kort tid.

Mot främmande människor och djur beter sig rasen reserverat och ibland aggressivt. Detta gäller framförallt smådjur och katter eftersom en Basenji har en stark jaktinstinkt.

Även andra hundar, framförallt de som är mindre i storleken, kan falla offer för rasens jaktdrift. Den måste därför hållas kopplad på promenader och under uppsikt runt andra djur.

Trots att rasen är mycket alert och energisk kan den trivas i lägenhet. Men bara om hunden blir tillräckligt aktiverad såväl fysiskt som psykiskt.

En ostimulerad hund - eller en hund som lämnas ensam - kan lätt bli destruktiv och t ex. tugga sönder möbler och skor. Basenjin är inget undantag.

Inomhus är rasen ofta tyst och den utgör ingen bra vakthund.

På grund av formen av dess stämband kan rasen inte skälla. Istället joddlar den eller ger ifrån sig ett gurglande läte som kan misstas för en morrning. Det är framförallt när Basenjin är glad som den joddlar.

Hunden kräver ganska mycket motion för att bli av med all sin energi. Dessutom måste den stimuleras mentalt på något sätt - t ex. via lek eller genom att få nosa reda på godsaker.

Basenjins utseende

Rasen är en medelstor urhund med en mankhöjd på omkring 40-43 cm. Kroppsformen är fyrkantig och elegant med långa ben som Basenjin gärna använder till elegant galopp och trav när den är ute på äventyr. Öronen är stora och lätt triangulära och de mandelformade ögonen kan vara allt från gula till bruna. Svansen bärs hårt ringlad eller dubbelringlad.

Basenjin förekommer i fem olika färger:

  • Röd och vit
  • Svart och vit
  • Trefärgad
  • Brindle/tigrerad och vit
  • Trindle (trefärgad med inslag av brindle)

Av dessa färger är röd och vit vanligast medan trindle förekommer väldigt sällan.

Pälsen är mycket kort och silkeslen. Rasen fäller väldigt lite och kräver knappt någon pälsvård överhuvudtaget.

Basenjin är också unik i att den inte luktar hund, vilket gör den till ett alternativ för luktkänsliga personer.

Hälsa och sjukdom

Basenjin är en mycket frisk ras som inte dras med några särskilda rassjukdomar. Den blir ofta 14-15 år gammal och individer på 17-18 år är inte ovanligt.

I sällsynta fall förekommer en ögonsjukdom som kallas för Basenjiretinopati eftersom den är specifik för rasen.

Sjukdomen, som sätter sig på näthinnan, ger inte alltid nedsatt syn. När synen påverkas är det framförallt mörkerseendet. Det är mycket ovanligt att Basenjin blir blind av sjukdomen även om den kan ge upphov till sekundära synproblem.

Rasen var tidigare drabbad av Fanconis syndrom - en njursjukdom där näringsämnen läcker ut via urinen. Det kan leda till uttorkning, viktminskning och att hunden inte tar upp läkemedel som den ska.

År 2011 upptäcktes exakt vilken gen som ligger bakom syndromet och den går därför att testa för och undvika avel på. Därför har sjukdomen blivit alltmer ovanlig.

Den vanligaste dödsorsaken enligt en undersökning av Brittiska Kennelklubben var hög ålder följt av njur- och urinblåseproblem.

Passande aktiviteter för Basenji

Tack vare rasens starka jaktinstinkt passar Basenjn bra för aktiviteter som lure coursing och viltspår.

Lure coursing innebär att hunden får jaga en “hare” över kuperad terräng, ungefär som i greyhound racing. Det ger ett utlopp för urhundens instinkter utan att något djur riskerar att bli skadat.

Viltspår innebär att Basenjin får nosa efter antingen blod eller kroppsdelar från t ex. rådjur eller vildsvin. På så sätt aktiveras både nos och hjärna samtidigt som den får simulera jakt.

Vad gäller vardagliga aktiviteter så följer hunden gärna med på långa promenader där den får tillfälle att nosa på alla spännande dofter.

Den tycker också om att springa men eftersom det ska ske på Basenjins egna villkor kan det vara svårt att hålla ett jämt tempo under joggingturen.